På plats i Doha, Qatar för COP 18. FN.s klimatförhandlingar som drar runt hela världen och samlar alla världens länder. Den första veckan börjar ta slut. Skillnaden mot tidigare COPs verkar vara att det är färre frivilligorganisationer på plats jämfört med tidigare.
Men det känns inte så hett heller. I morse hölls en demonstration som samlade runt 400 personer vilket betraktades som en stor framgång. Det är lite färre än vad som samlades i Köpenhamn då det var runt 100 000 på gatorna. Lite grann känns det som om det är ungefär där ambitionerna befinner sig.
Det tråkiga är att det sker i en tid då vi har gjort alldeles för lite jämfört med vad borde gjort för att minska och för att utjämna ”klimatklyftan” mellan de rika och fattiga. Det sker i en tid då världen upplever några allt mer av väderrelaterade katastrofer och då vetenskapen lägger fram rapport efter rapport om att läget är allvarligt och att vi måste göra något.
Det som saknas i Doha och i COP sammanhangen tycks vara tillit eller förtroende, eller hur man bäst översätter trust från engelska till svenska. Tillit att den rika världen faktiskt gör det som de säger och som de måste göra. Att den fattiga världen kan lite på att klimatbiståndet är på riktigt och inte en ny affärsdeal där vinnaren sitter i den rika världen. En tillit till att utvecklingsländer faktiskt kan göra de som de åtar sig.
All vill komma åt friåkarna men ingen tycks våga vara loket som drar utvecklingen åt rätt håll. Kanske är det både en brist på förtroende och brist på mod att gå före som gör att det känns så svalt i det annars så heta ökenlandet.
Kommentera det här inlägget