Första advent i Qatar är en dag då förhandlingarna har ledigt. Eller rättare sagt, det pågår inga officiella förhandlingar eller seminarier inom ramen för FN.s konferens.
Första advent och det nya kyrkoåret är i vår Svenska kyrka en högtidsdag som på något sätt markerar att vi börjar om på nytt. Börjar om på nytt stämmer ibland rätt bra på förhandlingarna. Men tyvärr i en dålig variant. Under de senaste 5 årens klimatförhandlingar så får jag ibland känslan av att varje gång så börjar det om på nytt. Fast kanske inte ens det. Det går ett steg bakåt. Det som las i överenskommelsen på Bali 2007 var mer ambitiöst än det som kom fram i det som kallades framgång i Durban 2011. Däremellan kom det stora misslyckandet att ta steg framåt i Köpenhamn. Mindre och mindre ambitiöst blir det samtidigt som behovet av än mera ambitiösa mål och åtgärder ökar. Det är lätt att bli pessimist och vältra sig i svartsyn.
Men hur var det nu? Första advent handlar om ankomst och förväntan. En förberedelse tid var väl tanken med advent. En tid för fasta och eftertanke, vilket sen länge har trängts undan i vår konsumtionshetsade samtid! Men lite av det skulle inte vara fel när det gäller klimatförhandlingarna. Förstå att läget är prekärt men också se möjligheten till förändring och att förbereda ankomsten av den nya tiden som vi står på gränsen till. En tid där vi måste förändra världen till en hållbar och mer rättvis värld. Annars säger jorden själv ifrån att det är nog.
Men istället för att sjunga sorgevisor över att lämna landet som bygger på ett monumentalt orättvist fördelat överutnyttjande av jorden borde vi strö palmblad över vägen som leder mot en mer hållbar och rättvis fördelning av jordens resurser. Bereda vägen liksom… Och det skulle kunna vara en riktigt rolig resa.
Kommentera det här inlägget