Klimatförhandlingar är en knepig och invecklad historia. I alla fall kan det verka så. Infallsvinklarna är legio och antalet side-event här i Doha talrika. Många vill berätta om sin duktighet, andra vill berätta att deras verksamhet är bäst att satsa på och självskryt är inte helt ovanligt.
Men side-event som tar upp rättvisefrågor är inte så många. Trots att det är en av nyckelfrågorna till att kunna lösa klimatfrågan.
Idag var jag på ett sådant seminarium och intresset var….litet. Tre panelister och fyra som lyssnade. Men kvalitén på det som sas var däremot stor och borde egentligen ha varit i centrum för allas uppmärksamhet.
Två professorer från USA , Kenneth Shockley och John C Dernbach tillsammans med Donald A Brown la fram sin syn på hur man länkar rättvisa med ambitioner i klimatpolitiken.
Donald A Brown visade enkelt på hur växthusgaser fyller upp atmosfären med en bild av ett badkar. När det är fullt så är det fullt. Med kommentaren ”Even a monkey understands that!”, så var det ganska klart att de som befinner sig här ibland tycks totalt missa det grundläggande problemet. Om vi tillsammans på jorden fortsätter som vi gör så passeras gränsen. Istället så går inte reptil men ”klanhjärnan” igång som säger jag ska ha min del och gärna lite till.
Men det är inte aktuellt längre att tänka ”- Whats in it for me? ” till alla förslag. Frågan idag måste vara What´s in it for us? ” .
Tänker vi inklusivt på hela jordens bästa så måste vi också ha ett rättviseperspektiv. Vi har principer om att inte skada andra, vi har försiktighetsprincipen, vi har principer om gemensamma med differentierade skyldigheter i FN:s konventioner som alla länder gemensamt kommit överens om. Nu handlar det om att leva upp till dom och där glappar det också. Principerna finns där men det finns ingen koppling till de beslut som fattas. Även det glappet är ett glapp som till och med en apa kan förstå
(Ps Bilden är suddig men det är en bild på en apa från Museum of Islamic art i Doha, Qatar)
Kommentera det här inlägget