Rendezvous i Paris med kickstart.

Det har blivit en viss vana att slutet av november och december färdas till ett konferenscenter med tusentals andra som talar klimat och utveckling med varandra. Men det brukar börja lite trevande och artigt försiktigt. I Paris så slår man på stort redan från start, för att inte säga grandiost. Ledare från alla världens länder radar upp sig för att likt predikanter stå upp och berätta om hur viktigt det är att komma överens för att klara klimatet och framtiden. Vill inte vara cynisk men det känns som en repris. Många storord har yttrats men inte så många storverk har blivit följden.

Men det är något som är lite annorlunda den här gången och då jämför jag med Köpenhamn då  ambitionen var att förhandla fram ett nytt avtal som skulle ersätta Kyoto protokollet. Det är inte lika ödesmättad stämning även om det finns all anledning i världen att trycka på ödesmättade undertoner. Nä, den här gången väntar vi inte med att ledarna ska komma som hjältar och lösa ut alla innestående problem. Nu  kommer de första dagenför att den ena efter den hålla en predikan. Vilket Kyrkornas Världsråds Generalsekreterare  Olav Fykse Tveit också påpekade, med tillägget om att de också borde agera lite mer som believers, alltså att de höll fast vid vad de predikade.

Men det annorlunda är att de kommer hit och sätter ribban och sen lämnar över åt ministrar och tjänstemän att lösa det. Kanske är det den rätta strategin. Tiden får utvisa.

Men det är annat som är annorlunda idag. Den här gången kommer länderna själva med löften om hur mycket de kan tänka sig göra för att minska utsläppen av växthusgaser. Tidigare skulle det fördelas som en börda. Nu får länderna själva ta på sig uppgiften som de tror att de kan gå iland med. Kanske är det smartare. För de smartaste har idag fattat att den som kommer först ut med att skapa ett välfärdssamhälle med minimala utsläpp av växthusgaser är de riktiga vinnarna. Den som först plockar investeringarna ur fossilbranschen och investerar i hållbara lösningar kommer sannolikt att ha ett försprång. Eller de har redan ett försprång. Och den som skapar välfärd med litet ekologiskt fotavtryck och rättvisare fördelning är de som kommer att vara de som ”ärver jorden” för att citera skriften. Det där är annorlunda idag. Det finns i alla fall sådana tendenser, som inte synts så mycket tidigare. Tillslut kanske världen börjar ta in att ” Det här förändrar allt” som Naomi Klein gav som titel på sin bok om klimatet.

Det kanske till och med är så att det inte är så viktigt att avtalet blir det hur bra som helst utan tillräckligt bra. Det känns nästan som om medvetenheten om vikten av förändring har slagit igenom och fler och fler genomför det som de trötta makthavarna inte orkar/vågar göra.

Men det behövs att alla bjuder till.  Politiker förstås, men många fler perspektiv måste till för att göra en total omsvängning. Näringsliv , jovisst och miljöorganisationer såklart men också perspektiv från urfolk, barn, religioner, gender helt enkelt tutti, allt! Allt måste till och jag hoppas på allt. (Och jag är inte naiv för det!)