Att skapa en klimatpolitik som motsvarar det som vetenskapen säger vi måste göra för att klara 2 graders målet kräver att alla goda viljor kommer samman – även våra trossystem och våra värderingar måste med på tåget.
Klimatförhandlingarna 2017 har på något sätt inte riktigt kommit igång. Det finns flera skäl till det. Många frågor som finns på agendan ska ha sin lösning i nästa års klimatförhandlingar och det verkar som om det får flera parter att skjuta upp diskussioner och beslut.
Så mycket fokus ligger på nästa år och klimatförhandlingarna i Katowice, Polen. Det oroar många att nästa års viktiga beslut, om att uppfylla mer av Paris överenskommelsen, sker just det året ordförandelandet heter Polen.
Det är faktiskt tredje gången på 10 år som Polen står som värd. Senast i Warszawa 2013 som inte kan betecknas som en av de mest framgångsrika COP:sen.
Men den här gången har Polen en högernationalistisk och populistisk regering som visat ett rudimentärt intresse för att driva en aktiv och progressiv klimatpolitik. Att den regeringen ska ta ansvar för nästa COP känns mycket oroväckande. Särskilt som konferensen kommer att läggas i Katowice som är Polens kolgruvedistrikt. Det krävs inte så mycket fantasi för att tänka sig att det finns alla möjligheter att spela ut kolgruvearbetarnas jobb emot klimatåtgärder.
Vi är många här i Bonn som representerar kyrkor och kyrkliga organisationer. Genom åren har vi blivit fler. Samtidigt som vi blivit allt fler som kommer ifrån kyrkor har också andra religionsföreträdare börjar synas i påverkansarbetet när det gäller klimat. Det är uppmuntrande att se att det sker i ett sökande efter samförstånd och vilja att agera tillsammans.
Många är det som verkligen vill hitta gemensamma vägar för att driva på för en mer rättvis och hållbar utveckling där växthusgaserna minskar i atmosfären.
Katolska kyrkans globala klimatnätverk har vuxit fram efter påvens encyklika. Efter Lundamötet för ett år sedan när Lutherska Världsförbundet och Katolska kyrkan synligt demonstrerade viljan att vandra tillsammans så var det tydligt att miljö och klimat är frågor vi ska kunna jobba tillsammans kring.
Och det märks skillnad. Efter de dryga 15 år som jag varit med i den internationella klimatdiskussionen så ser jag att det breda ekumeniska samarbetet kring klimat sätter igång. Vi firar den liturgiska tiden Skapelsetid ihop, Svenska kyrkan bjuds in till Vatikanen tillsammans med andra kyrkliga aktörer att prata avinvesteringar ur fossila bränslen. Vi gör gemensamma uppvaktningar under veckorna här i Bonn. Det där kunde inte hända innan påvens encyklika Laudato Si.Jo, kanske det kunde, men idag så sker det på bred front. Nu dyker också evangelikala klimataktiva från USA upp och vill vara med. Vilket är mycket intressant då det i dessa grupper varit omöjligt att både vara aktiv i att minska klimatpåverkan och att vara kristen.
För att inte tala om den interreligiösa klimataktivismen som bara växer. Uppsala Interfaith Climate Summit från 2008 som gjordes på initiativ av ärkebiskop Anders Wejryd var en föregångare i de många interreligiösa uttalande om klimat som nu duggar tätt. Senast ett i förra veckan. Vi kan allt sträcka lite på oss i Svenska kyrkan över att ha bidragit i det globala arbetet kring interreligiös dialog och klimat.
Men vad har det med COP i Polen att göra. Jo, kanske är det religioner och i synnerhet kyrkorna som skulle kunna bygga förtroende i Polen. Att på något sätt föra en dialog med polska kyrkor om att klimat är en fråga som rör vår tro. Om vi vill visa oss som ansvarsfulla kristna människor så måste vi förändra våra beteenden och våra värderingar, annars så bidrar vi till att krascha jordens klimatsystem. Om det går att skapa ett förtroende i vår tid av fake news och polarisering så är det kanske kyrkorna som skulle kunna vara dess genomförare. Men det tar tid. Det är bara så synd att vi inte har så mycket tid att vinka på.
Kommentera det här inlägget