Svenska kyrkan har som en del i den världsvida ekumeniska gemenskapen deltagit i påverkansarbete kring klimat. Ofta har det sett dystert ut. Men kanske är det så att det håller på att vända. Barn och unga går ut på gatorna och kräver klimaträttvisa. Idéer om att nya jobb kan bara skapas i en framåtvänd ekonomi. Fler börjar tänka i stora förändringsmodeller. Kanske det är tecken på att vi skulle kunna vända utvecklingen. Varning! Texten är lite lång

Närmar vi oss en mental tipping point? – Är vi på väg emot en bredare förståelse av klimatfrågans genomgripande utmaning?

Håller klimatbudskapet på att så sakta sjunka in nu? Efter att under två decennier för Svenska kyrkan arbetat med klimat och klimatrelaterade frågor så undrar jag nu om vi inte har börjat närma oss punkten som vi borde varit vid för 20 år sedan. Den som säger att mänskligheten måste välja en annan väg om vi ska klara en dräglig framtid och att bevara ekosystem och människors möjligheter till att leva ett gott liv.

Det som står allt mer klart är att vi står inför en grundläggande förändring av hur vi organiserar oss som samhälle på jordklotet. Vi måste byta fokus från att räkna på om vi kan minska utsläppen till vad vi måste göra för att minska utsläppen. Från att se konkurrens och marknadskrafter som det som skapar välstånd, till en förståelse för att välstånd på jorden aldrig kan nås på en planet där ekosystemen inte längre försörjer människan och andra livsformer med sina tjänster

De frågetecken kring den industriella utvecklingsmodellen som börjar synas under 1970 talet har idag  blivit utropstecken. Det som manifesteras i FN:s konferens om miljö och utveckling 1992 där både klimatkonventionen och konventionen om bioologisk mångfald skapas, är en milstolpe, men utan de nya vägval av utveckling som konferensen kallade till. Om allt hade gått spikrakt från de goda intentioner som fanns i Rio hade vi kanske sett en annan värld. Istället fick vi en berättelse full av motsättningar. Å ena sidan en allt större säkerhet i klimatforskningen, där sammanställningarna om vart vi är på väg blir allt tydligare. Å andra sidan allt större utsläpp av växthusgaser och en envis, emellanåt dumdristig ovilja till förändring.

FN:s klimatpanel IPCC  (Intergovernmental Panel och Climate Change) som samlar forskningsresultaten kring klimat, har under åren sammanställt rapporter som under 2000 talet blivit allt mer tydliga om att människan är i full färd med  att förändra jordens klimat. Den senaste som handlar om hur vi ska kunna undvika en höjning av den globala medeltemperaturen över 1.5 grader, är ett gediget försök att visa på att det går att göra, även om oddsen är synnerligen små eller obefintliga med de ambitionsnivåer som finns idag.

Men att  det går även om utsikterna är dåliga tycks också sätta allt fler på banan med allt mer radikala krav på förändring. Sent, men kanske inte alltför sent, har fler och fler börjat att inse att det är nu som något mycket stort måste göras. Det handlar om den största transformationen sedan industrialismens inträde under förra århundradet.

Det kan låta som storord som en gärna tar till för att hävda att just min fråga är viktigast. I det här fallet måste nog stororden användas.  Människan som art har aldrig tidigare varit mer betydande för framtiden för hela planeten.

Samtidigt som allt fler ser det oroande i vart vi är på väg, så blir de som är anhängare av det industriella utvecklingskonceptet allt mer högljudda. Inte konstigt då deras makt och inflytande är hotat. Det visar sig bland annat i de kortsiktiga och nationalistiska rörelser som vill fortsätta utvecklingskonceptet som inte har någon framtid.

De som tänkt på miljö som ett särintresse och vill hävda att det är något vi kan göra något åt när vi har råd och tid över blir allt färre. Insikten om att ekosystemtjänsterna inte kan förhandlas bort eller nedprioriteras blir allt större ju tydligare människans påverkan på de globala ekosystemen blir. Vi riskerar vatten, mat, hälsa när ekosystemen försvagas. När dessa grundläggande funktioner för mänskligt liv hotas ökar den sociala oron. På grund av svagare ekosystem, mindre förutsägbarhet om regn och skörd, vattentillgång och översvämningar ökar konflikterna och som en följd blir ekonomier som blir instabila. Allt hör ihop.

Men det kan vara så att vi står inför en vändpunkt där en kritisk massa börjat ta in det kanske oförståeliga att vi befinner oss på en unik plats i historien.  Jag ser några tecken på att det kan vara så.

Greta-effekten.

Att en svensk tonåring med fullt fokus på klimatfrågan går utanför gängse syn på aktivism och sittstrejkar från skolan utanför riksdagen är ett tecken i tiden. Och hon gör det vid rätt tidpunkt. Efter att i åratal sett hur människors oro för klimatförändringar och miljöförstöring legat i topp för människors oro och i synnerhet unga människors oro så bir det nu rätt tid att ge oron en plats för uppmärksamhet.  Att göra civilt motstånd med de medel som är tillgängliga blir ett sätt att kanalisera den vanmakt som vi känner inte har någon mottagare.  För det Greta och andra unga säger är inget nytt. Det är samma som forskarna sagt i många år, det är samma som miljörörelsen har larmat om i åratal, det är samma klimaträttvisa vi i kyrkorna har understrukit under flera decennier av påverkansarbete.

Det finns en risk att bara för att unga säger det så tycker alla att det är bra. Det blir en slags klapp på huvet över ditt stora engagemang och en kommentar om att du kan ju inte så mycket om livet än. Om det inte blir en storm av otidigheter bland trollen på sociala medier.

Men det vi ser idag med skolstrejker på många ställen i världen går inte längre att nonchalera som ungdomlig iver som snart försvinner. Det finns något genuint riktigt i vad de säger.  Det är sant att våra beslut idag krymper deras möjligeter i framtiden. Det är sant att vi borde handla utifrån vad vi vet och inte vad vi tycker vore bäst i det korta perspektivet. Vi borde fatta att framtida generationer också har rätt till ren luft, rent vatten, mat och ekosystem som kan leverera allt detta.

Det finns en osentimental hållning i de ungas utmaning. Att se klarare än de som har byggt in sig i de strukturer som 1900 talet gav oss. De som fastlagt sanningarna om livet och samhället och inte orkar förändra sig eller i ren rädsla att förlora något förnekar att det finns några problem.  Tyvärr sitter status quo vid makten och upprätthålls av ett ekonomiskt system som besvarar varje hot med att vi kan inte klara det ekonomiskt i den takt som skulle behövas.

 En global hushållsnära tjänst!

De starka yttringar av längtan tillbaka till det samhälle som egentligen inte funnits har poppat upp på världsscenen och skapat polariseringar mellan flankerna. En väg tillbaka till auktoritära styren, enhetskultur och tydliga könsroller och där industrin skapar välstånd.

Klimatfrågan har oturligt nog hamnat på höge vänster skalan. Det syns tydligt i Trumps Amerika där miljölagar skrotas och klimatavtalet ska sägas upp. Klimatförändringarna kan inte mötas med förra århundradets idéer eller göras till en fråga om politisk uppfattning. Den fråga som skulle kunna bryta mark för att överge höger vänster skalan tenderar till att inte mötas på den skala som den måste mötas. Vare sig klassisk höger eller vänster politik klarar av att lösa klimatfrågan. Den är i starkt behov av ett nytt tankesätt politisk men även ekonomiskt.  Vare sig statsstyrda ekonomiska system eller kapitalistiska system kan ta sig an klimatfrågan fullt ut. Så länge ekonomiska system utelämnar ekosystemen så kan det inte lösas.

2006 skriver ekonomen sir Nicolas Stern en rapport om klimat och ekonomi där han fastlägger att klimatförändringar kommer att ge stora ekonomiska kostnader men att det kostar mindre att göra något omgående och blir mycket större kostnader med att vänta. Så här närmare 15 år senare säger han precis samma sak men ännu skarpare. Det skulle kunna sägas så här; det finns ingen ekonomi på en planet med förstörda ekosystem.  Men hittills har inte de ekonomiska modellerna svarat på utmaningen. Men med allt fler rapporter om brådskan i att ställa om så blir det svårt att bara vifta bort fakta.

Orden ekonomi och ekologi kommer ur det grekiska ordet Oikos som betyder hus/hushåll. Ekonomi är hur vi hushållar, ser till att hushållet fungerar. Ekologi handla om relationerna mellan de olika delarna av hushållet som då är hela jorden. Att livsformer samspelar och bygger huset Jorden, vårt globala hushåll och hem.

Vi skulle behöva en rejäl global hushållsnära tjänst där hushållets ekonomi byggs helt och hållet för att tjäna det globala hushållets bästa.

Från att ha varit en miljöfråga har klimatet blivit en systemfråga. Det gör det svårt för många att handskas med den.( Dock inte för barn och unga som tydligt ser kopplingarna mellan klimat, framtid och utvecklingsmodeller. ) Miljövänner har ibland svårt att tänka ekonomi och kanske ännu svårare att tänka på social rättvisa. Och ekonomer tittar gärna på utfall och monetära värden och kan ha svårare att väga in andra värden. De som arbetar för social rättvisa kan ofta förbise de ekosystem som bygger möjligheterna till att skapa ett gott liv för alla. Idag har vi kommit till den punkt att dessa olika områden inte längre kan fungera som stuprör utan att interagera med varandra. Vi måste komma till en insikt om att huset måste vårdas och det måste vara en god hushållning som ser till alla delar av huset. Kanske är vi på väg åt det hållet.

Att tackla klimatförändringar kräver stora omställningar på kort tid. Det kan vi klara då människans medvetande och förmåga att förutse kan hjälpa oss att handla.  Men vi har många hinder att ta oss över. De största tycks vara mentala.

När bankerna var i en global kris kring 2008/2009 pytsades oförståeligt stora summor pengar in för att rädda de ekonomiska systemen. Den ekonomiska infrastruktur som bygger upp samhällsfunktioner måste hållas uppe för att undvika större krascher. Det var inte en budget för det utan det var en slags ”krigs-ekonomi”.  Vi skulle behöva en likadan räddningsplan för klimatet. Inte ha en budget för vad det får kosta och sedan avgöra om vi kan eller inte.  En total omställning där världens länder går i ett slags globalt stabsläge. Energisystem, transporter, jordbruk konsumtion och produktion, allt! Allt läggs om för att klara att hålla temperaturökningen under 1.5 grader. Verktygen och kunskapen finns där och även motståndet som gärna vill säga att det är inte så farligt eller att sånt där är fejk-news.

Till de som ifrågasätter allvaret och vill locka med industrialism a la 1900 tal finns respons idag. I USA växer tanken på en Green New Deal som bygger på den tanke som fanns i den reform agenda som Franklin Rosevelt hade för att ta USA ut ur depressionen på 1930 talet. Det handlade om att både ta ett utvecklingsansvar ekonomiskt och ett socialt ansvar. Green New Deal handlar om att göra en omställning till förnyelsebar energi och att skapa jobb och social rättvisa.

Inom kyrkorna har vi länge understrukit vikten av rättvisa. Klimatfrågan berör rättvisefrågor i allra högsta grad. De mest utsatta för följderna av klimatförändringar är de som bidragit minst. Det gäller de fattiga i världen liksom framtida generationer och Skapelsen självt.

Den omställning vi står inför kan inte befästa den orättvisa vi ser idag. Omställningen måste vara rättvis. Eller sträva emot att skapa en rättvisare fördelning av världens resurser.

I det internationella arbetet kring klimat heter det Just Transitions. Allt fler klimataktiva förstår att det måste finnas en rättviseaspekt för att klara omställningen.  Det är inte möjligt att skapa en omställning om inte den har ett fokus på rättvis fördelning av både insatser och att få del av det nya livet i ett lågkol-samhälle.  De Gula Västarna i Frankrike är ett exempel på hur det går om inte omställningen inkluderar sociala insatser.

Det kan vara så att den kamp som många fört genom årtionden för att möta klimatförändringarna och att förändra i enlighet med vad vi vet håller på att vinna mark. Det kan vara så att de som ihärdigt betonat att omställningen måste ske med ett rättighetsperspektiv blir allt mer lyssnade på. Det kan vara så att vi befinner oss i ett Kairos moment att världen håller på att vända utvecklingen.

Det syns inte i utsläppsnivåerna, det märks inte i fattigdomsbekämpningen eller utvecklingspolitiken men det bubblar ur vanmakten hos alla dem som tar till sig kunskapen och de som har lite solidaritet kvar i hjärteroten; nu är tiden för tranformationen.

Barnen kräver det.

En kyrka som utgår ifrån Jesus som pekar på barnet som exempel måste låta barnen och de ungas rop på skärpning få ljuda som klockornas klang över nejden.  Den rättvisa vi kan uppnå då vi tillsammans säger att nu sätter vi in alla klutar för att ändra modellen för hur vi lever tillsammans på jorden till en modell som bygger på maximal interaktion och samverkan för att lösa uppgiften och att bekämpa det hot som en tre graders temperaturökning kan medföra.  Det är en ny form av solidaritet som går från hjärtat till handen, från Arktis till Amazonas. En resa där urfolk och barnen blir guiderna. Där vetenskap och politik arbetar fram modellerna för att klara samhällen. Där dagens generation ser till att rättvisan ska få ta plats i förhållande till nästa generation. Där Skapelsens väv blir bilden för vår interdependens, vårt tillitsfulla beroende av en fungerande planet. Det är stor-ord men det är en stor uppgift som måste drivas av kärlek till vår nästa, oavsett om det är den fattige idag, kommande generationer eller Skapelsen.