Sommarpoesi i mörkret

Jag vet att jag brukar bjuda er till min lägereld. Men idag gör jag ett undantag. Vädret är för trist. Jag ligger i soffan istället och lyssnar på tystnaden. När en är van att jämt ha småfolk och annat folk runt ikring så kan tystnaden vara efterlängtad. ”Bana väg!” Ropar Johannes döparen. Just idag banar jag väg genom tystnad och en stor och skön soffa. Du ryms också!


Jag ligger i soffan och lyssnar på tystnaden, ja, jag vet att tanken är att jag ska sitta vid lägerelden, men det är skitnovemberväder trots att vi är inne i advent. Det regnar. Det är mörkt, eller ”natt” som barnen säger, när klockan bara är 15.00. Jag tänkte slå in lite julklappar. Men jag ligger och funderar istället, jag är ensam hemma, bara diskmaskinen hörs. I fönstret: julbelysning och röda gardiner. Men jag drömmer om grönska och värme, längtar efter att få sol på huden. Så idag vill jag återanvända en dikt jag skrev till en mässa som firades i Bönens trädgård i ljuvlig sommarbris. Jag tar min soffstund som ett utmärkt tillfälle att fira tystnaden. För vi behöver tystnad.  Kyrkoårets tema för denna söndag är ”bana väg” och i evangelietexten får vi höra om Johannes Döparen som likt en bulldozer banade väg för Jesus, han behövdes då, ungefär som Greta Thunberg behövs nu. Men hur banar vi väg i oss själva? Jag tänker att tystnad kan vara ett sätt.  I tystnaden får kärlekens Gud utrymme.

 

En pärla av tystnad.

I varje hjärta finns en trädgård, ljuvligt doftande och skön

Den är prunkande av grönska den är till för lust och bön

Den är hemma, där finns möte med den Gud som alltid är

Genom skärvorna syns ljuset ifrån den som allting bär

Att vara stilla inför Gud, vara stilla i det inre.

I tystnad ljuder skaparorden Gud har sagt 

att lyssna är att höra med kroppens alla sinnen

Att lyssna till all tystnad Gud i rymden lagt

Tyst så tyst, vill jaga bort det skrämmande och tomma

Ensam med en spegelbild i öde trakt

Skärpta sinnen hör då trygga stegen komma

Han vandrar med varenda dag. Som det var sagt.

Mörkret är så bländande när han är nära

Ett aldrig färdigt svar, en outgrundlighet

Guds ögon redan sett på alla sina kära

Och förstått vartenda hjärtas hemlighet

Förundran skänker viljan kraft, där finns nåt mer än buden

En Gud så full av omsorg mitt i skira grönskan bor

En ton av tystnad når oss, förmedlat bortom ljuden

Ger klarhet, ro och näring, ger insikten: jag tror.

Nu…. tror jag att jag fått igen lite motivation för paketinslagning, lite inspiration för träningspasset jag bokat, och lite energi för veckan som kommer. Och nu ska jag njuta av julen, även om den inte kommer med särskilt mycket tystnad. Tack för att du satt här med mig en stund. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.