Efter min förra krönika/blogginlägg fick jag en del muntliga kommentarer rörande det svåra att förlåta sig själv. Jag har funderat vidare på det. På ett sätt hör det ihop med det förra temat att ta emot den förlåtelse någon annan ger mig. Att förlåta någon annan är svårt nog, men ändå det lättaste i denna kategori av förlåtelser. När jag förbrutit mig mot någon och denne förlåter mig är det svårare att ta emot än att förlåta min medmänniska. Men detta behandlades i det förra inlägget.
På ett sätt handlar mottagandet av någon annans förlåtelse om att just förlåta sig själv. Jag har gjort något jag ångrar, den jag gjort det emot har förlåtit mig. Det svåra att ta emot den personens förlåtelse har nog delvis att göra med att jag inte kan förlåta mig själv.
Det finns andra sammanhang där min förmåga att förlåta mig själv kan problematiseras. En och annan lyckas mycket väl att förlåta sig själv. Detta dessutom innan någon annan förlåtit dem. Det handlar om dem som gjort något mot någon annan. Grämelsen väcks men man förklarar för sig själv att det finns förståeliga skäl till det man gjorde och så förlåter man sig själv. Detta utan att kontakta den drabbade, be om ursäkt eller ställa till rätta. Det är inte om denna grupp jag egentligen vill fördjupa mig denna gång. De borde naturligtvis inte förlåta sig själva. Det blir bara en ytterligare förbrytelse.
Att förlåta sig själv för något som drabbat någon annan förutsätter givetvis i normalläget att den drabbade finns med i processen. Undantag finns, men de behandlas inte här.
Ett annat sammanhang är när jag gjort något som bara drabbar mig själv. Ett val jag gjort eller en handling som inte har någon annan drabbad än mig själv. I dessa sammanhang hör man ibland folk säga ”jag kan inte förlåta mig själv…”. Grämelsen tar över och man fördjupar sig i frågan om varför jag gjorde så, och vad som kunde ha hänt om jag gjort annorlunda.
Både i fallet när någon förlåtit mig och i fallet där bara jag är drabbad handlar det om vilka förväntningar jag har på mig själv. Att andra ibland kan göra fel, det lär man sig och att acceptera det är en del av en normal mognad som människa. Därför kan man också oftast förlåta andra människor. Men jag själv! Kan jag begå fel?
Jag tror att en del av problemet ligger i att det är skillnad på min fantasi om vem jag vill vara – en person som lever upp till mina ideal och som andra ser upp till – och den verklighet som råder – att jag är en människa som andra med samma typ av fel och brister som andra har. Andra ser inte upp till mig mer än vad de ser upp till andra i min omgivning. Andra har inte ens en förväntan att jag ska göra rätt i varje sammanhang, och blir därför inte fullt så överraskade som jag när jag gör fel. Därför ser de heller inte ner på mig när jag gör fel mer än jag ser ner på andra som gör fel.
När jag inser att jag är en människa bland alla andra, med fördelar och nackdelar, styrkor och svagheter, blir det lite lättare att förlåta mig själv när det blir fel. Det blir lättare och till och med stärkande när andra vill förlåta mig. Det blir helt enkelt lättare att leva.
Det där som gjordes fel kan inte göras ogjort. Ibland får det konsekvenser länge, kanske för resten av livet. Därför finns grämelsen och självfördömelsen bakom hörnet ändå.
Wilfrid Stinissen skriver i Den lilla boken om god tid att Gud kan välsigna retroaktivt! Det är en spännande tanke. Det som hänt kan inte göras ogjort även om man ger och tar emot förlåtelse. Men Gud kan välsigna retroaktivt! Det betyder att det som blev fel kan leda till något som ligger i Guds hand, som är förlåtet och välsignat. Det är inte tron att vad jag än gör så blir det rätt eftersom Gud ”rättar till det”. Nej det som är fel är fel, men förlåtelsen öppnar helt nya möjligheter.
Förlåter du andra, och dig själv och tar emot förlåtelse av andra och av Gud öppnas helt nya möjligheter. Det som blev fel kan i Guds hand och hans retroaktiva välsignelse leda till spännande sammanhang. Bibeln och den moderna historien är fyllda av exempel. Davids felsteg med Bat-Seba ledde till Salomo och vidare till Jesus. Petri förnekelse och omvändelse ledde till att han blev ledare för de andra. Och i mitt liv… nej det vågar jag inte berätta…