Första söndagen i advent har samma evangelietext som Palmsöndagen. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Folket samlas och sjunger Hosianna medan de lägger ut sina mantlar på vägen, som en röd matta, och viftar med palmblad. Det är feststämning och hyllningen antyder att de ser Jesus som kung som kommit för att ta tronen i anspråk. Fortsättningen blir att han i lugn och ro tillverkar en piska som han går lös med på marknadsstånden i templet. Det ser ut som början på en revolution.
Första söndagen i advent är en vändning. Vi har firat Domssöndagen, Kristus konungens dag. Då har vi blivit påminda om att Gud har makten och segern över ondskan och en dag ska kassera in denna seger. Vi har blivit påminda om att Kristus en dag ska komma till den värld vi lever i. Nu vänder vi från att betrakta det som ett slut till att se Kristi ankomst som en början. I kyrkan säger vi att ett nytt kyrkoår börjar. Vi ser framåt. Vad har detta gemensamt med Palmsöndagen?
Palmsöndagen bereder vägen in i slutfasen av en fasteperiod och lämnar så att säga över till segerfesten. Då läser vi om Jesu intåg i Jerusalem. Nu i advent inleder samma text en annan fasteperiod, julfastan. Riktningen är en annan fest – festen för Guds intåg i den skapade världen. Gud står inte utanför sin skapelse, utan griper in i historien och blir en del av den. Gud är samtidigt en del av världen och historien, och samtidigt väsentligt annorlunda. I en tid när man undrar var Gud är blir svaret: ”i antågande”, eller ”man vet aldrig när Gudsmötet sker”. Påminnelsen är att det sker!
Det är samma händelse vi stannar inför första söndagen i advent och på Palmsöndagen. Samma intåg. Nu förbereder vi vår förståelse för att Gud blir en del av vår historia, delaktig och närvarande. Vi får återkomma till detta när vi går in i Stilla veckan och påminna oss om vad det leder fram till och igenom. I båda fall en eftertanke med en segerfest som avslutning. Det som händer emellan skiljer sig åt.
Jag tror inte att folket i Jerusalem var särskilt medvetna om vad som hände. En del trodde nog att något gick fel och skakade sina huvuden åt misslyckandet. Föga anade de att det var början till en seger av historiska mått. Vad märker vi av Guds närvaro? Vad ser vi av Kristi intåg i våra liv eller i historien? Några som stod där i Jerusalem var säkert väl pålästa och kände igen beskrivningen från profeten Sakarja: ”Se, din konung kommer… I ringhet kommer han ridande på en åsna…”. Vi får hjälpas åt att se vad som händer i våra liv, i historien och i liturgin och mysteriet i våra kyrkor.
Vi är på väg mot firandet av en av historiens vändpunkter, strax utanför den lilla staden Betlehem.
Se, din konung kommer…