Lunds stift samarbetar sedan många år med Luistiftet i Sydsudan. Arbetet inleddes medan Sudan var ett land i inbördeskrig och plågades av olika konflikter. Många som tillhörde Luistiftet befann sig då på flykt i huvudstaden Khartoum. 2011 slöts fred och landet delades i Sudan och Sydsudan och flyktingarna återvände hem till Luistiftet. 2013 bröt nya strider ut i Sydsudan som bottnade i stamrivalitet mellan Dinka och Nuer. Luistiftet som består av medlemmar ur stammen Moru hamnade i kläm mellan stridande parter. 2015 kom beväpnade grupper till Lui och människorna där flydde ut i skogen. Några tog sig till huvudstaden Juba och många lyckades ta sig till Uganda där flera flyktingläger upprättades.
När jag blev biskop 2014 var biskopen för Luistiftet, Stephen Dokolo, på plats vid vigningen i Uppsala och vid mottagningsgudstjänsten i Lund. Han deltog bland annat i handpåläggningen och har därmed medverkat till att jag blev biskop. Jag har velat återgälda biskop Dokolos besök och resa till Luistiftet men på grund av konflikterna och flykten har det inte varit möjligt. Nu har jag tillsammans med stiftsadjunkten för internationella frågor, Marie Körner, och stiftsadjunkten för mission, Per Kristiansson, besökt Uganda och biskop Dokolo med flera från Luistiftet i flyktinglägret i Kiryandongo och i huvudstaden Kampala.
Livet i flyktinglägret Kiryandongo
I Kiryandongo bor ca 73 000 flyktingar på ett stort område som upplåtits av myndigheterna i Uganda. Man kan ana en ”pay-back mentalitet” efter att många ugandier flydde till Sudan under åren med Idi Amin som president. Något annat än att upplåta mark görs dock inte av Uganda. FN, genom UNHCR, registrerar flyktingarna, utrustar dem med byggnadsmaterial för hyddor, tilldelar mark och understödjer med mat och andra resurser. Flyktingarna själva bygger sina hyddor/hus, driver en skola och odlar marken. Överskottet av grönsaker, frukt, kycklingar, duvor, getter och får säljs på den lokala marknaden. För pengarna köps mat och utrustning.
Livet i lägret är oerhört enkelt men skiljer sig inte så dramatiskt från livet i Sydsudan, som är ett av världens fattigaste länder. Man hämtar vatten i dunkar, bygger hyddor i grupper och bor i små ”gårdar” bestående av sovhydda, kökshydda, vardagsrumshydda och latrinhydda. Man har solceller för elproduktion, uppsamling av regnvatten i stora tankar för förvaring, mobiltelefoner och möjlighet till TV med hjälp av parabolantenner – en sak man dock inte prioriterat att utnyttja. Lärarna i skolan är själv flyktingar från Sydsudan men man följer Ugandas lagar och läroplan.
Kyrkans organisation
Präster bland flyktingarna har fått uppdrag som kyrkoherde respektive komministrar i de kyrkor man byggt. Det finns också diakoner och ideella organiserade kring kyrkan. Genom kyrkans försorg sker ett spännande arbete med möten mellan rivaliserande stammar som nu delar erfarenheten av att vara på flykt. Biskop Stephen Dokolo bor inne i Kampala i ett parhus som finansieras av ett stift i USA. I staden lånar man en lokal kyrka av det ugandiska stiftet kring staden. Ytterligare några präster och diakoner bor i huvudstaden och driver församlingsarbetet där. Biskopen besöker församlingarna i flyktinglägren och de församlingar som fortfarande arbetar i Sydsudan regelbundet. Några församlingar i Sydsudan har nu också kunnat återgå till sitt arbete i olika omfattning.
I Sydsudan har de stridande parterna slutit fred men freden är bräcklig och sydsudaneserna upplever inte tillräcklig stabilitet för att våga återvända. Det finns grupper av människor som bott där under hela konflikten. Några har varit gömda i skogen, andra har chansat på att bo kvar i sina byar. På frågan om att återvända från flyktinglägren i Uganda, och från Kampala, nämns säkerhet och skolor. Säkerheten är bräcklig, freden är svag och grupper av beväpnade före detta soldater finns i skogarna. Skolorna är många gånger förstörda och man kan därför inte utan vidare ta sina barn från de fungerande skolorna i flyktinglägren till ett sammanhang där utbildningssituationen inte fungerar. Nu har återuppbyggnaden påbörjats och vi i Lunds stift får vara med. Vi kan stödja våra sydsudanesiska vänner genom bön, närvaro och ekonomiska resurser. Återuppbyggnaden av biskopshuset i Lui ska inledas och med biskopen på plats kommer fler att återvända. När lärare åter är på plats kan skolorna också återuppbyggas. Säkerheten längs vägarna och mötet mellan folkgrupperna tar vi med oss i våra böner!