Från fönstret i prästgården på Sturkö kunde man se kyrkogården. Vid Alla helgons dag lystes natten upp av alla ljus och lyktor. Det var som en stjärnhimmel tätare än rymden. Veckan innan hade det varit tät trafik till gravarna och löven som fallit i drivor hade körts undan till den stora komposten. De gulnande löven och gravarna förmedlade tillsammans bilden av ett slut. Många präster har väl använt något i stil med ”så som träden åter grönskar i vår kommer de döda att en gång åter få nytt liv” för att påminna om hoppet. Ibland talar man också om kretslopp. Visst finns paralleller, och visst kan vi lära av naturen, men det finns uppenbara brister i jämförelsen.
Vi tror inte att allt är insatt i ett kretslopp eller att de löv som läggs på komposten kommer att få ett nytt liv – men de ger förutsättningar för liv genom att bli näringsrik mull. Paulus jämför också med naturen enligt 1 Kor. 15:35-42 men inte med multnande löv utan med frön. De döda är som frön som läggs i jorden och fortsätter att leva genom att gro. Även den bilden haltar naturligtvis men ger ändå en insikt i något vi inte kan se och inte riktigt förstå.
Döden är reell och påtaglig. Ingen av oss kommer undan. Döden är också central i kristen tro. Jesus dör. Människorna avstängs enligt 1 Mos. 3 från Livet och måste en dag dö. Vi kommer alla en dag att möta döden. Det är lätt att skjuta undan tanken. Den är obehaglig. Paulus påminner ”inte ens döden kan skilja oss från gemenskapen i Kristus!” (fritt ur Rom. 8:38). Fröet som läggs i jorden måste i ett avseende dö men i ett annat upphör inte livet utan skjuter skott.
Människan är inte ett frö och inte ett löv. Vi är skapade av Gud till gemenskap med Gud. Denna gemenskap är starkare än döden. Det kristna hoppet och tron på evigt liv är reellt. Lika reellt som döden. Vi ser det inte och förstår det inte. Men det blir inte mindre reellt för att vi inte förstår det! Bara mindre begripligt.
Vi samlas kring en död Jesus på korset. Det gör vi inte på grund av en fascination över döden utan en längtan efter liv. Jesu död var en början på Liv. Jesus själv säger enligt Johannesevangeliet ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni ska vara där jag är” (Joh. 14 2-3).
När jag dör förväntar jag mig att Jesus kommer mig till mötes – på något sätt. På något sätt kommer han att följa mig över och hjälpa mig i det. Detta är det kristna hoppet. Det handlar inte om en symbolisk uppståndelse, inte om att leva vidare i andras minne. Det handlar om att leva vidare på ett annat sätt.
En döende kvinna lärde mig att se livet som en vandring i en tunnel. Tunnelns väggar gör att vi inte kan se eller uppleva vad som finns utanför. När någon föds kommer de in genom en ingång och de som dör går ut i utgången. Födelsen upplever vi som en ankomst och döden som ett avsked. Men om Någon står utanför tunneln kommer denne Någon att uppleva det annorlunda. Det vi ser som avsked blir ju en ankomst. Döden blir som en födelse.
Detta hopp lever jag på… och i.
Och låt mig i min sista stund
få höra från din egen mun
som liv och ande tala,
hur skönt det är, o Gud hos dig,
att du en stol satt fram åt mig
i dina ljusa salar.
Så innan dödens istappshand
har slitit sönder livets band,
och mina krafter domnar,
jag vilar trygg och finner tröst
som barnet vid sin moders bröst,
när i din famn jag somnar.
(Text: N. F. S. Grundtvig, Sv.Ps. 622)