December månad blir det ingen ”Månadens låt”, utan hela fyra stycken! Varje advent lägger jag upp en jullåt som betyder något för mig. Så jag hoppas vi ses söndagarna framöver!

Först ut är Carola. Absolut inte en av mina favoritartister. Men sjunga kan hon. Och låten är fin. Och texten är fantastisk. Dessutom har hon varit med och skrivit låten tillsammans med Erik Hillestad.

Med barnen/ungdomarna i församlingen har vi gjort adventsljus den här veckan.

För nu går vi in i adventstiden. Fyra underbara veckor av väntan och förväntan. Det är som när man har ett par veckor kvar till semestern. Det är nästan en skönare känsla precis innan när allt ligger framför en än när det verkligen händer. Tänk om julafton bara hänt en dag och sedan var det över. Tråkigt. Tacka vet jag adventer, annandagar och mellandagar. Det gäller att krama ut så mycket det går.

Jag ser verkligen fram mot julkalendern också. Den på tv alltså. Vi har nämligen en ny tradition sedan några år tillbaka. Mina yngsta barn kommer in och bäddar ner sig i vår säng och så ligger vi där och myser och ser julkalendern tillsammans på sovrumstv:n. Med en sådan start på morgonen klarar man allt livet utmanar en med under dagen. (Min äldste är dock tonåring nuförtiden så han prioriterar att sova en kvart extra).

Det där med organdonation är ett känsligt ämne. Jag förstår det, och har all respekt för alla som tycker annorlunda. Men med det sagt kommer min syn på saken.

Vi vandrar genom livet i dessa trasiga lerkärl som Gud lagt vår själ i. Den dag vi dör får vi lämna dessa ofullkomliga skal som våra kroppar är för att förenas med Gud. Antingen bränns våra kroppar eller grävs ner. I vilket fall som helst förstörs våra kroppar och lämnas kvar på jorden.
Om jag då har något organ som kan förändra, eller till och med rädda, livet på en medmänniska. Är det då inte en kärlekshandling att ge bort det?

Om jag vänder på det och leker med tanken att jag, eller ännu värre mina barn, blir svårt sjuka. Och ett nytt organ är enda hoppet för överlevnad. Tänk tanken att maktlöst vänta och hoppas på att rätt organ ska dyka upp medan tiden sakta rinner ut. Samtidigt vet jag att en massa fullt fungerande organ följer med in i ugnen eller ner i marken.

Så jag har bestämt mig! Ta vad ni vill, jag är ändå död. Att ge till de som behöver och dela med mig är så jag uppfattar själva kärnan i evangeliet.
Min död kan explodera i en sista medmänsklig diakonal handling. 
Min död kan rädda liv. 
Min död kan vändas till en kärlekshandling.

[http://merorgandonation.se/bli-donator/]

Så kom mörkret. När jag skriver detta har vi inte haft en enda soltimme på flera dagar.
Inte en enda soltimme!
Mina inre batterier som var laddade efter sommaren är redan nere på rött. Och nästa laddningsuttag ligger i april.
Så vad göra? Instinkterna säger mig att dra täcket över huvudet och ge upp. Men det finns en plan!

Det handlar om mörkret. Och ljuset.
Vi nordbor drabbas av mörkret varenda år, och nu när det är som mörkast duggar våra traditioner tätt. Adventsljusstakar, stjärnor i fönstren, Lucia, Julgransljus och tomtebloss.
Och som en händelse firar vi Jesus ankomst till vår värld när det är som allra mörkast. Vi behöver ljuset. Vi behöver hoppet som ljuset symboliserar. Och kraften ljuset bär. 
Vilket hopp det då är att tro på honom som sa:
”Jag är världen ljus. Den som tror på mig ska aldrig någonsin förgås, utan ha evigt liv.”

Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
Hur ofta är inte detta sant i våra liv.
Jag kommer att tänka på en händelse som utspelar sig i gamla östtyskland.
Det var en totalitär stat som inte drog sig för att jaga och döda de som ville, tyckte eller trodde något annat än det kommunistiska styret.
Att protestera var det samma som att utsätta sig för livsfara.
Ändå hade tusentals människor samlats för att protestera.
Detta hade såklart snappats upp av makten som skickade massor av poliser och soldater till platsen för att kväsa upproret.
Döm av deras förvåning när ingen av de som samlats protesterade.
Vad de gjorde var att helt enkelt tända ljus. Och snart lyste tusentals ljus. Och vad kunde soldaterna gripa dem för. Att de tänt ljus? Ingen hade gjort eller sagt något.
Ändå var denna demonstration så högljudd att den ekade ut i nyheterna över hela världen.
Vilken kraft ljuset bär!
Och denna kraft förfogar också vi över.

Vi kan vara ljus i en annan människas mörker.
Ett vänligt ord. En omtanke. En handling av osjälviskhet och kärlek.
Detta brinner som tusentals ljus.
Jag vill det som är gott, inte det onda.
Jag vill det som är ljus, inte mörker.

Så nu när mörkret lagt sig frossar jag i allt som hör julen till. Ge mig mera tingel tangel. Ge mig ljusslingor och mys framför tv:n. Ge mig massor av Jesus. Ge mig julsånger och snö. Ge mig släkt, vänner och familj. På så sätt tänder jag ett ljus i mörkret. Och hämtar kraft för att orka till april.

I helgen åkte vi iväg med våra konfirmander till Södra Hoka tillsammans med Svedala församling. Vi var 15 st från Anderslöv och 14 st från Svedala, och i början var det lite reserverat och avvaktande. Men det tog inte så lång tid förrän de blandades ihop till ett härligt gäng. Instanamn utbyttes på bussen hem och enligt säkra källor uppstod även kärlek över gränserna.

Så här mysigt hade vi på mässan i kapellet och lägrets temasång blev oplanerat ”Du vet väl om att du är värdefull”. Det är en fantastisk psalm som konfirmanderna verkligen tog till sig, även om man som ledare och ”gammal i gamet” nästan blivit allergisk efter att ha sjungit den tusentals gånger.

Dagarna var fulla av aktiviteter. En trött konfirmand är en bra konfirmand (regel nummer ett i ledarhandboken). Vi hade samarbetsövningar, skogspromenader, pratade om människovärde och kroppsideal, sjöng psalmer, såg på film, och slog sönder krukor!

På krukorna fick de skriva och rita sådant som var viktigt för dem. Familjen, vänner, intressen, husdjur, idoler m.m. Sedan fick de slå sönder krukan, för att sedan limma ihop den igen.

Livet är hårt. Saker går sönder runt oss och inom oss. Men livet går vidare och krukan blir hel igen, även om den aldrig blir som den en gång var. Man kan se spåren efter var den varit sönder. Och vissa småbitar kom aldrig på plats igen.

Efter att ha jobbat med konfirmander i 25 år är det en fantastisk känsla att upptäcka gång på gång hur otroligt roligt och givande det är. Jag tröttnar aldrig på att ha konfirmander. Man får så otroligt mycket tillbaka!

Den här månaden blir det modern gospel. Candi Staton började sin karriär som sångerska redan på 60-talet, och är mest känd för sin fantastiska gospelröst. Nu har 74-åringen låtit dj:n Larse mixa en låt som heter ”Halleluja anyway”. Och plötsligt ligger en hyllningslåt till Gud på listorna och spelas på dansgolven. Coolt!

You have some problems,
You need got to solve hem.
You get down on your knees and pray
When is he coming through,
When will he answer you.
Well it may mot be right away.
But in the mean time,
Just keep your mind,
In a positive attitude.
And while you waiting,
Start praising,
He is gonna see you through,
Here is what you got to do.

Praise him till your blessings come down
Praise him till your situation turns around
You gotta lift up your voice and say: 
Hallelujah anyway! Hallelujah anyway.
Praise him till your blessings come down
Praise him till your situation turns around
You gotta to lift up your voice and say: 
Hallelujah anyway! Hallelujah anyway.

Först blir jag så besviken, men sedan blir jag än en gång stolt över vuxenvärlden.

En sjuårig flicka får byxorna nerdragna av en grupp pojkar i ett buskage på skolgården. Skolan drar igång en utredning av händelsen.

Rektorn ifrågasätter då varför flickan haft läppstift, och om hon varit glad och dansat på rasten innan övergreppet.

SOM OM DET SPELAR NÅGON ROLL!

Malmö stad menar att rektorn inte diskriminerat flickan, men som tur är anser Tingsrätten annorlunda och Malmö stad döms att betala 14 000 kr i skadestånd till flickan.
”I domen konstaterar tingsrätten att frågorna var relaterade till flickans utseende och uppträdande – och att motsvarande frågor inte skulle ha ställts till en pojke.”

Bra jobbat. Nu ska vi bara komma så långt i domstolarna när det gäller våldtäkter att kvinnans klädsel och beteende inte längre är relevant. Ett nej är alltid ett nej. Ett övergrepp är alltid ett övergrepp.

Kanske får den lilla flickan växa upp i ett jämlikt samhälle utan sexism. Vuxenvärlden ställde illa fall upp för henne denna gång. Till slut!

Här kan du läsa mer om händelsen:
http://www.expressen.se/kvallsposten/fragade-om-smink-efter-barnovergrepp/