Jag tror vi alla någon gång känt den där sugande känslan i magen när vi slänger oss ut i det okända. Att våga är att tappa fotfästet för en stund. Och för att våga måste man vara modig. Och man måste vara rädd för att kunna vara modig, annars är det ingen konst.

När jag ser tillbaka på mitt liv har det flera gånger varit kaos. Ibland har det varit ett rent helvete. Och det finns inte en chans i världen att jag skulle vilja gå igenom det igen. Ändå, så här efteråt, vill jag sällan ha det ogjort. För på andra sidan av krisen blev det något nytt. På andra sidan det som gjorde så ont har jag växt och utvecklats. Ibland har mitt liv blivit mycket bättre efter att jag tvingats ut i det okända. Upp ur det bekväma och invanda.

Nu står vi här tillsammans som ett land med den där sugande känslan i magen. Och en vacker dag kommer vi att se tillbaka och minnas hur jobbigt och läskigt det var. Samtidigt kommer vi att le mot varandra och inse att det var nödvändigt för att vi skulle kunna ta ett stort steg mot framtiden. Och hur jobbigt det än var så var det värt det.

Så ta någon du tycker om i handen, och ta ett djupt andetag, så ses vi på andra sidan!