En knarrande kyrkport, en orgelton, ett rum som är fyllt av frid.

De fladdrande ljusen stillar min själ, till bön för en sargad värld.

                      Och snöflingor faller mot frusen jord, därute i vinternatt.

                      De singlar så tyst, en änglarnas dans, en stjärnornas nyårsvals.

Jag sitter i bänken och tänker tyst på året som nu är slut.

Jag lägger mitt liv, en bön i din hand, ett tacksamhets andetag.

                      Och utanför blinkar nu stjärnorna i rymdens oändlighet.

                      De sjunger en sång av snö och kristall, en himmelens nyårspsalm.

Jag ber för vår värld nu, en nyårsbön, en längtan om nåd och tro,

att godhet och fred kan skapa en väg och människan finna frid.

                      En nyårsraket mot den mörka skyn, ett skimrande spår av ljus,

                      ett stjärnfall av hopp, som glittrar förbi från sfärernas nyårsfest.

Jag stannar på trappan vid kyrkans port och andas in nattens köld

och över mig välver stjärnornas ljus och framtiden öppnar sig.

Nyårsbön copyright text Pia Svantesson

Människan verkar alltid pendla mellan oro och hopp när hon blickar framåt. Ibland finns en obändig tro på framtiden och ibland skyms hoppet av hotande faror. Klimatångest, kärnvapen, krigshot, makthungriga härskare. Livet hotas alltid av det som kan förgöra och förtära.

Vad finns då att hålla fast vid? När oron för morgondagen skuggar framtiden. Jo, Gud.

Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. Klagovisorna 3:22-26

Klagovisornas hoppfulla ord, om att Herrens nåd inte tar slut, att Guds barmhärtighet aldrig upphör, utan är varje morgon ny, göms i en samling förtvivlade klagopsalmer som skildrar folkets förödelse när Jerusalem invaderades av fiendetrupper som våldtog och dödade barn och spädbarn och lämnade folket svältande på gatorna. Ändå säger författaren med visshet: Herrens nåd tar aldrig slut.

Gud överger inte i mörkret, utan Gud sänder sin son som ett ljus in i världen. Evangelisten Johannes skriver:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Jesus är Ordet, sänds som ett ljus in i världen. Men vilket Ord är det Johannes menar? Jo, det Ord som beskrivs allra först i vår Bibel: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sa: Ljus, bli till.

Ett enda Ord skapar ljuset och livet börjar. Det är en hisnande tanke att det bakom Big bang och universums födelse, den svindlande historien om hela vår existens, som vetenskapen söker sig fram genom, och letar svar om i rymdens oändlighet, att det i det finns en tanke, en mening, en avsikt, ett Ord. Och att det är det Ordet som tar gestalt i ett barn som föds till världen.

För mig hjälper bilderna av universum att vidga blicken så att jag i någon mån kan ana storheten i den Gud jag tror på och som jag tror finns bakom detta väldiga skeende med planeter som virvlar i sina banor, liv som skapas och stjärnor som sänder ut sitt ljus.

När den Gud, som är så väldig, finns inskriven i allt som sker och när Gud sänder sin son till oss, som människa, för att komma oss nära, då kan jag stämma in i vissheten hos Klagovisornas författare: Guds nåd är varje morgon ny.

Det är Guds nåd vi vilar i, inför det nya året, ja, inför varje ny dag. Och när han säger det, han som samtidigt uppehåller universum, så är det något att lita på. Det ger en verklig trygghet. En förvissning om att jag vilar i hans hand. Vad som än sker under året som kommer.

Så låt oss gå in i det nya året, burna av Guds nåd, i tro att vad som än händer vilar vi i Guds hand.

Pia Svantesson, präst

Vi är snart framme nu. För många av oss har det varit en lång resa, ända sedan vi såg de första ljusslingorna i mitten av oktober. Julpapper, julkort och girlanger dök upp först i ett hörn av affären, som en aning om var vi var på väg. Sedan kom julmusten, skumtomtarna och julgranarna i affärernas skyltar. Då hade vi nästan nått fram till advent.

Sedan brakade det loss ordentlig och de flesta av oss har väl egentligen firat jul många gånger om redan. Barnen har fått paket i sina adventskalendrar, vi har sjungit julsånger och ätit julbord av olika slag, varit på julkonserter, och en del har haft julgranen inne sedan första advent.

Vad finns kvar när vi nu har nått nästan ända fram? När vi skymtar Betlehem där borta? I stallet står ännu bara djuren och tuggar fridfullt på sitt hö. Maria och Josef stretar fram på den sista biten av sin långa vandring. De drömmer säkert om att få sätta sig ner, en plats att sova på och kanske lite mat. Trötta i fötterna, men glada över att snart ha tagit sig igenom den långa resan. Ingenting har hänt än och samtidigt har allt redan skett.

För en del är slutspurten inte klar än. Det väntar ett farande mellan olika släktingar och familjer så att alla ska få del av julen tillsammans eller i olika konstellationer. Jansson ska fortfarande in i ugnen, gröten kokas och prinskorvar och köttbullar ska värmas på. Eller om man nu kör en mer vegansk variant. Julens höjdpunkt är nära.

Eller så drar man en lättnadens suck i kväll. Om december varit en lång sträcka av sjukdom eller sorg och ensamhet och juldagarna har tornat upp sig som en påminnelse om sådant man förlorat eller längtar till, men inte har. Då kan det vara skönt när man äntligen tagit sig igenom. När man är framme.

Oavsett så kommer en punkt när allt är över. När julklappspapperen är hopstuvade i återvinningen och resterna står i kylen. Granen lyser i sitt hörn och mörkret ligger fortfarande tungt över husen. Maria och Josef drar en lättnadens suck över att födseln, långt borta från släkt och vänner, gick bra, trots nattens kyla.

Barnet ligger där i sin krubba. Han gnyr lite innan han somnar. Djuren rör sig tyst och sprider sin värme. Alla förberedelser, all stress, all oro får ge vika för friden som sakta smyger sig på.

Kanske kommer den till dig i mellandagarnas stillhet. Kanske när du hör en julsång på radion. Eller får en egen stund på en promenad och tar en runda mellan de upplysta husen där ljusslingorna glimmar i mörkret. Kanske någon kommer på besök och du får en pratstund som gör dig glad. Kanske hela julen och advent med förberedelser och allt gjort dig lycklig.

När och hur friden och glädjen än infinner sig så tror jag att det är det som är julens mening. Allt det andra är utanpåverk. Gud blev ett barn för att röra vid vårt inre. För att säga: Var inte rädd. Du är inte ensam. Du är älskad av universums skapare.

Här ligger han i krubban, liten och hjälplös och beroende av din kärlek. Han andas lugnt i nattens tystnad och vill ge oss frid. Ta emot den nu i juletid, närhelst den faller över dig. Dra ett djupt andetag och låt dig omfamnas av Guds nåd.

Pia Svantesson, präst

”Snart så kommer julen, nu är julen här, lite mörk och kulen, men ändå så kär” är en känd textrad från Tage Danielssons mästerverk Karl-Bertil Jonssons julafton. En historia om en pojke som ger sig ut en vinternatt och går från dörr till dörr för att sprida ljus för dem som vandrar i mörkret i samhällets bottenskikt.

Precis som textraden jag citerade så närmar sig julen med stormsteg. Barngrupperna har haft sina avslutningar och jag har i skrivande stund precis tagit av mig Josefkostymen för årets julvandring som vi spelat för skolorna i Karlsborgs kommun. Detta år följde vi en stressad och framförallt trött värdshusvärd en decembernatt i Betlehem. Det hon önskade mest av allt var att få lite lugn och ro i sitt överfulla värdshus, men denna natt då detta utspelade sig sov hon inte många timmar då det knackade på dörren hela tiden och nya människor från när och fjärran ville veta vart stallet låg där en ny kung skulle födas.

Så till sist fann värdshusvärden att alla besökare hade haft rätt om det nyfödda barnet och att Messias hade kommit till världen.

Lugnet faller över hela Karlsborgs pastorat och visst är det skönt att juletiden närmar sig.

En sak jag har lärt mig under mina 3 terminer som fritidsledare i Karlsborgs pastorat är att tiden går fort när man har roligt, och det stämmer verkligen. Nu när jag ser tillbaka på terminen som gått så är jag så nöjd över vad vi i personalen men även jag själv har gjort. Vi har hunnit med så mycket. Pratat om kristna symboler, lekt, pysslat, fikat, åkt på läger, sjungit, skrattat ja allt roligt man kan tänka sig. Jag har även varit en av dem som planerat och genomfört Svenska kyrkans ungas största arrangemang Nattkampen och det är jag stolt över att vi lyckades ro iland en höstnatt på Ösjönäs i Tiveden.

Men vad ska jag hitta på under julledigheten nu då? Jag behöver inte skattskriva mig som Josef och Maria behövde göra när dem väntade Jesusbarnet. Jag tror heller inte att jag skall ge bort en tavla med Bodens fästning som motiv som Karl-Bertil gör en julnatt. Men något jag ska göra är att tända juleljus för nära och kära och det ljuset ska sprida sig till nya bekantskaper som kanske vandrar i mörkret precis som Gud tände stjärnan som ledde dem tre vise männen till stallet i Betlehem för två tusen år sedan eller som när Karl-Bertil spred glädje genom en liten gåva till dem hemlösa på slumkvarterets ölkafe.

Julen är gemenskapens högtid. Jesus kom till oss på jorden för att vara tillsammans med oss, och precis som han gjorde så önskar jag att ni alla därute som läser detta har ett hus, en lägenhet eller en vänskaplig hand som välkomnar just er till julens gemenskap.

Med dessa ord vill jag önska er alla en god jul och gott nytt år så hörs vi 2020

//Adam Gustavsson Fritidsledare

I entrén i Kyrkans hus har vi ett litet bord. Det ändrar skepnad (nästan) varje vecka. Det är vårt gudstjänstbord, där vi speglar den kommande söndagens tema. Dels är det saker eller bilder som får vara rekvisita, dels är det en liten tavla där vi berättar hur det är tänkt. Oftast är det någon personal som ställer i ordning bordet men ibland är det någon förtroendevald. Det är en förmån att få förbereda det – man får ju t ex anledning att läsa igenom texterna några dagar före söndagen. (Även de liturgiska färgerna får vara med; bakgrundsfärgen på den lilla informationstavlan har samma färg som kommande söndag.) Man ser också besökare i huset som stannar till och läser och kanske tar med sig någon fundering. En av våra präster har också uttryckt att hon gärna tittar till bordet som en förberedelse inför söndagen.

I somras under semestertiden löste vi det på ett annat sätt. Då infaller ju trefaldighetstiden så vi gjorde en vandring i det kristna livet – från dopet, genom kallelsen och efterföljelsen och till nådegåvorna. Det var fint att se hela den kristna resan.

 Ungefär likadant blir det med påsk och jul. Istället för att byta nästan varje dag får det bli en sammanfattning.

Ibland har vi funderat på om bordet ska sikta fram mot söndagen eller om man ska ”leva i söndagen” under den kommande veckan. Vi har svårt att bestämma oss för det ena eller andra så än så länge fortsätter vi så här.

(PS Tack Argument förlag  för idé och inspiration DS)

Malin Joelsson

I år slog julångesten till tidigt.

Missförstå mig rätt. Det är fantastiskt fint, roligt och mysigt när det väl är dags. Julsånger, adventshögtider, luciatåg. Glada och förväntansfulla besökare i kyrkorna. Lite trångt i kyrkbänkarna. Det är vi inte bortskämda med annars. När jag väl är där och allt är på plats trivs jag och tycker det är så roligt att se alla.

Men innan. När jag sitter där med mina listor på gudstjänster och andakter och skriver andakt efter betraktelse efter predikan. Alla på samma tema: Jesusbarnet som ska födas i krubban. Gud som blir människa för vår skull. Inkarnationen.

Och om jag nu hör lite invändningar från prästkollegor och andra kyrkliga typer. Jag vet. Det är advent först. Men jag är i alla fall inte människa att predika över Johannes döparens huggormsyngel (3 advent, 3 årgångens evangelium) på julavslutning för barnen. Så det blir Jesusbarnet i krubban redan i advent.

Jag har varit präst sedan 1996. Jag är nu inne på min tjugofjärde jul. Säg att jag har ca tio sådana betraktelser över julevangeliet varje advent och jul. Då är jag uppe i sådär 240 stycken nu. Kan ni förstå att det kan vara svårt att hitta orden? Att söka efter en ny vinkel eller få liv i det jag ska säga, så att de betyder något både för mig och dem som lyssnar?

En del säger tröstande, när jag suckar: Ta något gammalt, det är ändå ingen som minns vad du sa. Eller: Spelar ingen roll vad du säger, ingen lyssnar ändå, de vill bara sjunga julpsalmer och lyssna på musiken. Säkert är det så. Jag har ingen hybris. Jag tror mig inte om att förmedla julevangeliet på ett fantastiskt nyskapande sätt som omvandlar lyssnarnas hela förståelse för julen.

Men, jag vill ju ändå känna att jag står för vad jag säger. Jag vill att orden ska få en ingång in i mig som jag kan försöka ge vidare till andra. Jag vill inte bara stå och säga ord som inte betyder något varken för mig själv eller för andra.

Så, det är helt enkelt inte lätt. De glada julfirandena, konserterna och adventssamlingarna är i alla fall den här prästens vånda. Innan de är skrivna. Innan jag kommer till kyrkan och möter dem som kommer. Ser glada ansikten och lyssnar till körernas fina sånger. Då infinner sig lite julkänsla även i min själ.

Och ni som är där. När jag stegar altargången fram och sätter på micken och håller min lilla betraktelse. Lyssna med barmhärtighet och skänk mig en julefridens tanke./Pia Svantesson, präst