Tankar kring det okända och det vi inte kan förstå i texterna om Kristi himmelsfärd utifrån ett besök på minnesmonumentet Terra Incognita – den hvite plassen i Trondheim.
Textläsning ur Johannesevangeliet 17
Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig; du har gett honom makt över alla människor för att han skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Förhärliga nu mig hos dig, fader, med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.”
Textläsning ur Apostlagärningarna 1
I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.
I somras var jag i Trondheim och en tidig morgon på promenad från hotellet mot katedralen kom jag förbi en liten medeltida kyrka i en park och hamnade mitt i ett minnesmärke över tragedin på Utöya. Det var ett antal, ca en halvmeter höga, liggande, vita plattor med inskriptioner från nordiska poeter, bibeln och ett tal som hölls efter terrordådet. Jag gick omkring där länge och läste och blev starkt berörd.
När jag kom hem letade jag reda på att monumentet heter Terra Incognita – den hvite plassen. Den skapades av den svenske skulptören Anders Krüger och danska landskapsarkitekten Marianne Levinsen. Terra incognita betyder okänt land – termen användes för outforskade regioner på gamla kartor – och plattorna med inskriptioner ska ses som små öar i vitt grus med en vacker blodbok ovanför. I en av dem finns en grund pool med 77 lampor som symboliserar de 77 döda.
Att jag kom att minnas monumentet just nu var för det Tranströmercitat som står inristat på en av öarna och som jag sparade. Där står: Var människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Bara det är ett fantastiskt citat som kan leda tankarna vidare idag. Men ju mer jag tänker på symboliken i det övriga monumentet, ju mer ser jag trådar till dagens texter.
Jag tänker på hur Jesus har varit människa – precis en sådan som du och jag – och levt ett liv som vi kan se och förstå. Han har haft föräldrar och syskon, förmodligen gått i skola, vuxit upp och gått in i en rabbinsk tradition där han undervisade de som följde honom.
Men hans undervisning, trots att den knöt an till det gamla, var ändå ny och de under och mirakler han gjorde var obegripliga och egentligen omöjliga och när vi sedan nalkas hans död och uppståndelse är det så väldigt mycket som vi inte förstår. Han var, helt enkelt, en människa med en halvöppen dörr in i det heliga, gudomliga, eviga och för oss obegripliga. En dörr som han öppnade så mycket på glänt att vi kunde se och ana vem Gud är, men ändå inte alls helt förstå det.
Den halvöppna dörren, i Jesus, leder till ett rum för alla – en plats för dig och mig – i det okända, terra incognita, som är en plats vi ännu inte skådat. En plats som vi bara kan ana konturerna av som öar i ett vitt och främmande landskap. Guds härlighets plats. Den plats dit de döda går, träder över gränsen till ett nytt liv hos Gud – en plats vi bara anar och kan drömma kring, som de gamla sjöfararna gjorde när kartan ännu hade vita fläckar.
Man berättade historier om skepp som rasade över kanten vid världens ände, om sjömonster och om nya fantastiska land, med växter och frukter och okända djur som man bara hade kunnat ana. Man målade upp bilden av paradiset på jorden.
Idag läser vi och återberättar om hur Jesus, människa och Gud själv, återvände till det eviga och heliga, in i det som för oss fortfarande är terra incognita. Det är egentligen en lika osannolik berättelse som sjöfararnas historier – hur Jesus liksom bara stiger upp från jorden och försvinner i ett moln.
Vår värld har blivit avmystifierad. Det finns inte längre några vita fläckar på kartan. Men vi vet inte allt. Vetenskapen har fortfarande mycket att upptäcka, och människans inre, hennes själ och hennes tro går inte att väga och mäta. Inte heller Gud kan vi sortera upp och förklara.
Därför får vi ständigt återvända till den dörr som Jesus lämnade halvöppen. Vi får se på vem han var och lyssna till vad han sa och ana djupet av den helighet och härlighet han återvände till. Han har skickat oss hjälp, den heliga Ande, och han håller dörren öppen för oss. En dag ska vi stiga in och se det paradis vi bara anar här, det som vi bara har glimtar och berättelser om. En dag tänds ljuset för oss, som ett tecken på att vi gått igenom porten in i det okända. In i terra incognita. Hem till Guds härlighet.
Vad är det att växa i tro? Att växa är för mig ett väldigt positivt ord. Jag tänker på våren och växtsäsongen och trädgården och naturen som ger mig så mycket kraft och energi.
Men att växa handlar ju faktiskt också om förändring. Förändring kan vara efterlängtad. Ibland kommer förändringen ur ett mentalt skav – det finns något som inte är riktigt bra i livet och så trevar man sig fram tills man hittar en lösning och ändrar något. Ibland kan man behöva en utlösande faktor för att hitta rätt – ett möte med en annan människa eller något man hör eller läser om, som hjälper en att hitta rätt väg framåt.
Men som vi ju alla vet och just nu känner in på bara livet, kan förändring också vara påtvingad och riktigt jobbig. Så som det känns just nu i coronatid. Vi har alla blivit föreskrivna nya sätt att leva och förhålla oss i livet som gör att den vanliga lunken helt kastats överända.
I kyrkan blev det som ett motto: Vi ställer inte in, vi ställer om. Men vi har ju ställt in massor. Nästan allt det vi vanligtvis gör har vi fått sluta med. Några få saker har kunnat fortsätta, men även de har ju blivit helt förändrade.
Man reagerar ju olika på förändring. För egen del har det varit riktigt jobbigt, särskilt i början när allt var flytande. Det gick inte att planera och hade man äntligen vågat sig på att göra en förändring så kastades den omkull i nästa ögonblick.
Nu tycker jag ändå att mycket har stabiliserats. Vi provar nya vägar att vara kyrka, att ha gudstjänst och att ha kontakt mellan oss. Samtidigt kan vi inte se framåt. Det är så mycket som helt enkelt inte går att veta något om ännu – vi lever i en konstant ovisshet. Det tar mycket kraft och energi.
Och det är ju verkligen inte bara kyrkan som lever i ovisshet: företagen, de som blivit arbetslösa och kämpar med sin ekonomi, de som är sjuka eller har nära som är svårt sjuka, hela vården och alla vi vanliga människor som inte vet hur länge vi ska hålla oss på distans eller i karantän. Hur blir sommaren och semestern, vad händer i höst? Hur blir det med skolorna?
Jag brukar lyssna på Tankar för dagen och i onsdags talade Lisbeth Gustafsson om all den här ovissheten i vårt land och i världen och hon påminde om Sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Vissa förändringar kan vi inte göra något åt och hur svårt och jobbigt det än är så måste vi acceptera att det är så. Vi kan inte trolla bort corona, vi kan inte göra den mindre smittsam, vi kan inte ändra på de föreskrifter som läggs på oss.
Om vi mentalt hela tiden slåss mot detta, värjer oss, är missmodiga, trotsiga och deppiga, så kan vi inte nå sinnesro. Men att acceptera får en att känna ett visst lugn. Det är som det är och det är ok. Det är inte bra, men det är inte så här för alltid, jag klarar det. Lisbeth Gustafsson påminde också om vikten att faktiskt göra det vi kan – att det också spelar stor roll för oss. Det vi kan göra, ska vi göra, även det ger sinnesro.
Det som också ger sinnesro i förändringen, för min del, är min tro. Att veta att bönen bär jag alltid med mig, vilka förändringar som annars görs. Kyrkan är vi alla som tror, antingen vi sitter hemma och är isolerade eller om vi kan träffas på olika nya sätt. Gud finns hos oss och är inte beroende av smittskydd, för Guds närvaro finns mitt i våra liv där vi är, inom oss, hos oss.
Den femte söndagen i påsktid handlar om att växa i tro och texterna påminner oss om detta. Både den gammaltestamentliga texten från Jesaja kapitel 57 och evangelietexten från Johannesevangeliet kapitel17 är båda skrivna för människor som lever i orostider.
Jesaja skriver till ett folk som är i exil, som känner sig dömda av Gud och är förvisade från sitt land. Men i denna förändring, i denna ovisshet och kristillvaro säger Gud: Jag finns hos den modlöse och ger de försagda kraft.
I Johannestexten talar Jesus till sina lärjungar precis innan han ska föras bort och dödas och han ber Gud beskydda dem och bevara dem för det onda. Det var en tröst som de bar med sig även efter korset och uppståndelsen, när den första kyrkan var förföljd för sin tro. Gud bevarar sin kyrka.
Att tron får en bärande kraft för oss i coronatid är just att växa i sin tro. Att förbönen blir så otroligt viktig när vi inte kan ses längre. Att vi behöver hoppet som tron ger. Att i sin ensamhet ändå veta att jag inte är övergiven – Gud finns hos mig och omtanken från andra genom bön och praktisk omsorg.
När vi nu som kyrka befinner oss i en sådan förändringens tid, tycker jag också att det ska bli spännande att se vad som återgår efter att den här tiden är över och vad som stannar kvar.
Jag tror att vi kommer att upptäcka att vissa saker av det som varit vårt sätt att vara kyrka tidigare kommer vi att lämna. Vi kommer att inse att det redan var på väg ner i graven och nu får det stanna där. Andra saker kommer vi att vara glada över att få återuppta, det vi längtat efter när vi suttit isolerade. En del av de nya sakerna vi gjort kanske kommer att visa sig vara så uppskattade att vi fortsätter med det även efter corona och andra lämnar vi åt sidan när det inte behövs längre.
Hela kyrkan växer helt enkelt i tro och det är spännande att få vara med om det även om det också ger en hel del växtvärk.
Men Gud ger den modlöse kraft och Gud bär och beskyddar sin kyrka och dig och mig som tror. Den sinnesron får vi leva av mitt i växandets förändring.
Bilder och en predikan över temat Att växa i tro 5 söndagen i påsktiden av Pia Svantesson, präst i Karlsborg
Följ med på en vandring i spåren av Guds närvaro. Sjätte rastplatsen. Äntligen hemma.
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. 1 Korinthierbrevet 13:12
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Uppenbarelseboken 21:1-4
Vår sjätte och sista rastplats ligger på en för oss okänd plats. Här är det vi som i slutet av våra liv, står liksom vid ökenranden och ser in i en tillvaro och ett annat, nytt liv som vi inte riktigt kan föreställa oss.
Vi vet hur vi har det nu, men bortom vårt liv, bortanför dödens gräns väntar Guds rike. Än så länge ser vi det bara som en suddig spegelbild, men den dag då vi går över gränsen ska också vi få se Gud ansikte mot ansikte, för i Guds rike bor Gud hos oss, tältar som i tabernaklet, helt närvarande.
Det är dit vägen genom livet leder. Vägen till livet tillsammans med Gud. Gud som leder oss på vägen genom sin Son och sin Ande, sitt ord, sina sakrament och sin välsignelse ända hem till livet självt, närvarande Gud. I den tryggheten får vi leva och dö.
Följ med på en vandring i spåren av Guds närvaro. Femte rastplatsen.
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes evangelium 1: 1-5, 14
I den femte och näst sista rastplatsen flyttar vi oss i tiden. Från ökenvandringen till den stund på jorden när Jesus kom till oss. När Johannes beskriver vad som händer när Gud blir människa i de inledande verserna i sitt evangelium säger han att Ordet bodde hos oss. Egentligen står det på grekiska att Gud tältade hos oss, det vill säga Gud var lika närvarande hos oss som Gud varit i tabernaklet. I Jesus såg vi om igen Gud ansikte mot ansikte, liksom Mose en gång hade gjort det.
Än idag är det berättelserna om Jesus som är grunden för kyrkans liv. När vi läser dem uppenbaras Guds rike för oss, vi ser och förstår vem Gud är och vad Gud vill med våra liv. Genom dem talar Gud till oss på ett alldeles särskilt sätt, när vi möter Gud som en människa möter en annan, genom Jesus.
En av de saker som corona i alla fall inte hindrar oss från att göra är att läsa. Så varför inte passa på att läsa ett av evangelierna just nu, när du kanske har mer tid än vanligt. Ta ett kapitel om dagen och om du är ensam så våga dig på att läsa det högt för dig själv. Det känns bra att använda rösten och det är berättelser som gör sig för att höras. Och få du smak på det så läs ett evangelium till. De har olika röster, olika språk – det är intressant att lyssna till skillnaderna och ens förståelse för berättelserna blir fördjupade. Lycka till!
Följ med på en vandring i spåren av Guds närvaro. Fjärde rastplatsen.
Herren talade till Mose:
Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
4 Mosebok 6:22-26
Från vandringen i öknen bär vi också fortfarande med oss vår fjärde rastplats. Välsignelsen. Den som kallas den aronitiska efter Moses bror Aron, den första prästen som tjänade i tabernaklet.
I välsignelsen får vi höra tilltalet från Gud som låter sitt ansikte, sin närvaro lysa över oss, som vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid. I välsignelsen ser Gud på dig och mig med sina förlåtande och barmhärtiga ögon, som en förälder ser på sitt älskade barn och ger det kraft och styrka i livet. I välsignelsen lyfter Gud bort vår skam genom sin kärleksfulla blick.
Det är något alldeles särskilt att få välsignelsen läst över sig. Att öppna sina händer och ta emot Guds tilltal. Men om du inte kan få höra någon säga det till dig just nu så kan du ändå bli stilla en stund och läsa välsignelsens ord tyst för dig själv – och veta, i ditt hjärta, att Gud ser dig och låter sitt ansikte lysa över dig.
Följ med på en vandring i spåren av Guds närvaro. Tredje rastplatsen.
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp på berget, och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir; det liknade själva himlen i klarhet. Han lyfte inte sin hand mot de främsta i Israel. De skådade Gud, och de åt och drack. 2 Mosebok 24:9-11
Mose brukade ta tältet och slå upp det utanför lägret, ett gott stycke därifrån. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som sökte råd hos Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Varje gång Mose gick ut till tältet reste sig alla och stod var och en vid ingången till sitt tält och såg efter honom, tills han hade gått in i tältet. Och när Mose hade gått in sänkte molnpelaren sig och blev stående framför ingången, och Herren talade med Mose. 2 Mosebok 33:7-9
Vårt tredje stopp blir vid berget Sinai. Där stannar folket länge och det är faktiskt där de blir ett folk, med ett förbund med Gud, med lagar för hur de ska leva och det är där de bygger upp tabernaklet – det tält som är en kyrka – en mötesplats mellan himmel och jord.
Där finns de mest fascinerande berättelserna om Guds närvaro. När förbundet har slutits går Mose och Aron och de sjuttio äldsta upp på berget och de får se Israels Gud – men det enda som nämns är marken under hans fötter som är som ett golv av safir, klart som himlen. Det står lite motstridigt om att Guds ansikte kan man inte se, men ändå ser Mose Gud och pratar med Gud ansikte mot ansikte inne i tabernaklet och när han sedan kommer ut ur tältet lyser hans ansikte så starkt av Guds närvaro att han måste täcka det, för man klarar inte att se på honom.
Än idag är vår tydligaste mötesplats mellan människa och Gud kyrkan. Det är ett rum, en plats, helgad för mötet mellan människa och Gud. Och när vi kommer in i kyrkan känner vi att detta är en särskild plats, en mötesplats mellan himmel och jord, där människors böner liksom präglar hela rummet. Där lyssnar vi på ett särskilt sätt till Guds ord och Gud talar i gudstjänsten genom Bibeln, nattvarden, bönerna och sången.
Det är många kyrkor som är öppna även nu i dessa speciella tider. Man kan gå in och tända ett ljus, sitta i stillheten en stund och känna Guds närvaro. Men om du inte har en kyrka nära och inte har möjlighet att gå ut alls, så kan du ha en kyrka i ditt hjärta. Låt ditt inre bli stilla och ge plats för Guds närvaro inom dig. Sitt i stillhet och tystnad en stund. Du är inte ensam.
Följ med på en vandring i spåren av Guds närvaro. Andra rastplatsen.
Då sade Herren till Mose: ”Jag skall låta det regna mat till er från himlen, så att folket varje dag kan gå ut och samla så mycket de behöver. Israeliterna kallade brödet för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade som honungskaka. 2 Mosebok 16:4, 31
Herren sade till Mose: ”Gå framför folket med några av de äldste i Israel och ta med dig den stav som du hade då du slog på Nilen. Jag kommer att stå framför dig på klippan vid Horeb, och du skall slå på klippan, och då kommer det vatten ur den, så att folket får dricka.” 2 Mosebok 17:5-6
Vi fortsätter vår vandring och nästa stopp på vägen kommer när israeliterna kommit en bit in i öknen. De är hungriga och törstiga och de klagar på Mose och på Gud som tagit dem ut ur deras visserligen mycket hårda, men ändå trygga liv.
Då möter Gud dem igen med sin närvaro när han talar till Mose. Han hjälper dem rena det bittra vattnet i Mara och för dem till oasen i Elim med tolv vattenkällor, han låter Mose slå med sin stav på klippan vid Horeb och vatten strömmar ut. Gud låter det regna manna från himlen och skickar vaktlar som folket kan äta.
Även idag möter Gud oss genom fysiska, tydliga tecken i våra två sakrament: dopet och nattvarden. I vatten och i bröd, precis som till Israels folk i öknen. Vi döps in i kyrkan när vi får vatten öst över oss, tre gånger, i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Och i mässan ger Gud oss att äta och dricka av livets bröd och välsignelsens kalk, och där får vi ta emot Jesus som är närvarande i vinet och brödet.
Guds närvaro finns mitt i våra liv. Vi tvivlar och ifrågasätter och undrar ibland, precis som israeliterna. Men Gud är hos oss, tydlig och pålitlig med hjälp och stöd där vi behöver det. Och när vi behöver något extra påtagligt så kan vi påminna oss om vårt dop, vattenmärket som aldrig slits ut, och vi kan söka oss till mässan och ta emot brödet i vår hand och veta att där är Gud.
Följ med på en vandring i spåren av Guds närvaro. Första rastplatsen.
De bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. 2 Mosebok 13:20-22
Vår första rastplats är vid öknens rand. Där står det israelitiska folket och ser ut i det okända. De har flytt ut ur Egypten och nu börjar deras vandring ledda av Gud, i en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten, tillbaka till det förlorade hemlandet.
Hebreiska, som gamla testamentets texter är skrivet på, är ett fascinerande språk som fungerar helt annorlunda än svenskan. De flesta ord är uppbyggda av en ordstam med tre konsonanter och av dem kan man göra alla möjliga sorters ord. Den här vandringen har jag utgått från den ordstam som kan bilda ordet framför, närvaro, ansikte och källa. Det är ett ord som handlar om relation. Den som är framför mig, den vars ansikte jag kan se in, källan som speglar mitt ansikte, visar på någon som är närvarande, är hos mig.
Så vår vandring handlar om den närvarande Guden. Gud som är hos sitt folk. Som talar till det, som är fysiskt där hos dem i molnet och elden. Obegriplig, väldig och annorlunda, men där tillsammans med dem.
Gud finns inte längre hos oss i en molnpelare och eldpelare för att visa oss på vår vandring genom livet. Men istället är Gud ständigt hos oss genom sin Ande. Anden som är som vinden, vi ser den inte men vi ser hur den får allt omkring sig att röra sig. Så verkar Gud genom allt och i alla med sin kärlek och omsorg och överger oss aldrig.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. Meditation över Psaltaren 23:6
Meditationstext och bild Pia Svantesson, präst
Vi använder kakor
Vissa av våra kakor (cookies) är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera. Här finns också kakor som förbättrar din användarupplevelse.
Läs mer om våra kakor.
