I den kommande söndagens evangelietext kan vi läsa om det lilla fåret som förirrat sig bort från sin flock och från sin herde. Det är Jesus välkända liknelse som beskriver hur vår Herre ständigt söker efter och aldrig ger upp hoppet om att finna den som sprungit bort ur hans trygga hägn.

Berättelsen om det bortsprungna fåret är tydlig och lätt att ta till sig. Även ett litet barn kan föreställa sig den övergivenhet som bilden av det vilsna fåret ger uttryck för. Rädslan för att bli lämnad ensam sägs vara en av människans största. Att, som det lilla fåret, plötsligt vara utlämnad i en oviss och otrygg vilsenvärld där ingenting av det hemtama finns i sikte, det är något allmänmänskligt skrämmande.

När jag var barn var jag livrädd för att bli borttappad i en storstad, för där skulle jag vara som en nål i en höstack. Ingen skulle bry sig om att leta efter mig där trodde jag. Möjligtvis min mamma, för en stund, men det skulle vara henne en alltför övermäktig uppgift att att på egen hand lyckas hitta mig där i myllret att hon till slut måste ge upp. Storstaden var i min barndoms svartvita tankevärld livsfarlig; kom jag bort där skulle jag vara för alltid vilse och förlorad.

I vuxenvärlden och livet igenom möter vi helt andra slags vilsenheter. Den själsliga vilsenheten, där vi frågar oss vart och till vem vi ska ta vägen i livet. Ibland är vi bokstavligt vilsna och utanför flocken, då vi upplever att vi inte hör till. ”Det finns ingen plats för mig i gemenskapen” – så har du kanske känt någon gång.

Den andliga vilsenheten drabbar oss då vi kommer bort från Gud. Ibland märker vi inte själva att vi kommit bort från honom, en annan gång vänder vi i vredesmod eller uppgivenhet oss bort från honom. Likt barnet som rymmer hemifrån, rymmer ända till busken längst bort i trädgården, väntar vi på att vår förälder ska komma och leta efter oss. När detta inte sker ögonblickligen är det lätt att tro att ingen saknar en. Vad vi ska minnas då är bilden av den sökande herden. Det är föräldern som från köksfönstret hela tiden har sett dig där du kurar under busken. Det är bilden av Herren som hela tiden ser dig och som letar efter dig när du är vilsen.

När du tror att du är en nål i en höstack, när du tror och att ingen letar efter dig är Herren alltid outtröttlig i sitt sökande efter dig. Du är alltid oändligt älskad och sedd. Alltid värd att sökas efter. Aldrig förlorad.

I medmänniskans tjänst

//Viktoria Adolfsson Agnesten, diakoniassistent i Karlsborgs pastorat

Det är den förste juni och jag sitter i min trädgård och skriver. Framför mig drar vinden genom ängen. Gräset är grönt och frodigt efter regnen i maj. Några snart utblommade tulpaner är enda färgklickarna i det gröna. Solen lyser genom lönnens skira bladverk. En humla far runt mina ben och tornseglarna skriar.

Det här är den allra bästa tiden på året. Terminen som ligger bakom och sommarens frihet framför. De ljusa nätterna. Att gå barbent, bara sätta i fötterna i sandalerna och så är man utomhus. Alla försommarblommor står i knopp. Snart blommar alla samtidigt. Aklejorna flyger över rabatterna. De orangeröda vallmorna kommer ut på scen och dansar i sina balettkjolar.. Och vackrast av allt Claire de Lune, månskenspionen, som blommar med sina silvrigt ljusgula blommor. Snart!

Vi har så mycket förväntan inför sommaren, inte minst i år när vi suttit instängda och undvikit umgänge hela långa vintern. Nu går vi nystuckna ut i världen igen. Bokar träffar med familj, vänner och bekanta som vi inte sett på så länge. Som instängda kalvar skuttar vi ut i världen igen och hoppas, hoppas att hösten ska bli annorlunda.

Men vi har i alla fall en sommar. Därför är den ovanligt fylld av längtan och förhoppningar. Vi är som i knopp, precis som försommarblommorna. Snart spricker vi ut och slår världen med häpnad. Idag tar vi första steget. Första juni. Förväntan och tacksamhet.

Pia Svantesson, präst