Ikväll har de sagt på väderleksrapporten att det ska snöa. Det skulle vara helt underbart. Just nu är jag så less på gråvädret. Det lägger sig som en tung filt över mig. Gör mig trött och får mig att tappa både inspiration och ork. Inte depressivt på riktigt, men något mildare som vemod, melankoli, dysterhet. Rör mig som i kall havregrynsgröt.

Igår ljusnade det till en kort stund och jag kastade mig ut på en kort promenad längs strandkanten. Solen blinkade i vattnet. Den stod lågt mot horisonten, men jag hittade en bänk som jag kunde luta mig mot och fånga några solstrålar genom trädens stammar. Blev stående där en stund som för att hämta kraft.

En som gick förbi hejade på mig. Vet inte vad hon tänkte. Stå där och sola i december när det ligger runt nollan? Eller förstod hon längtan efter ljus?

Lite styrkt gick jag därifrån. Men nu längtar jag barnsligt efter snö. Efter att det ska lysa upp lite. Det lär väl smälta fort, men bara att se flingorna en stund. Få hopp om en förändring. Få lite adventskänsla.

Adventspsalmerna fångar vår längtan efter ljus och hopp när de skriver om hur Jesus kommer till oss. Jag tänker särskilt på en rad i psalm 108, den där versen vi sällan sjunger: ”och skuggornas boning blir ljus”.

Det är ord som tröstar ett dystert vinterhjärta. Även till mina skuggor, de inre och de yttre, kommer Jesus med ljus och livet får annan gestalt, som det står lite senare i psalmen. Önskar dig detsamma, om du liksom jag är en av dem som blir påverkade av väder och vind.

Pia Svantesson, präst