Jag läser jämt. Har alltid minst en bok på gång och oftast två, tre i lite olika genrer så att man kan välja det som passar bäst i ögonblicket. Så förutom deckare, som jag alltid läser, har jag den här hemestersommaren även tagit mig tid att läsa romaner och en biografi. Och några av dem var helt underbara läsupplevelser, som jag tänkte dela med mig av.

Men jag börjar med boken, som blev så omtalad i våras: ”Jag vill sätta världen i rörelse”, en biografi om Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm. Det finns mycket i den som tilltalar mig. Jag har läst flera av Palms romaner, fantastiskt språk och spännande berättelser. Och språket här var lättläst och flytande. Palm utgick från själva skrivprocessen och att vara författare, att vara kvinna bland flest män i litteraturvärlden, Lagerlöfs kvinnliga nätverk, hennes relationer. Och allt var intressant, det var inte det, men det blev långrandigt, tyckte jag. Andra läsare har känt sig förflyttade till en annan tid och andra värderingar och tyckte boken var fantastisk. Själv tragglade jag mig igenom på ren vilja. Tror att den blir mer intressant om man läst mer Lagerlöf än vad jag har, vilket inte är mycket.

Men så har vi romanerna som jag kommer att bära med mig länge. De första var ”Olive Kitteridge” och ”Olive, igen” av Elizabeth Strout. Böckerna är uppbyggda så att varje kapitel är som en novell, som för handlingen framåt. Ibland är Olive huvudpersonen, ibland hennes man och son, ibland några helt andra personer i det lilla samhälle i Maine, USA, som är platsen för berättelserna.

Till ytan är Olive kärv, ibland elak. Men ju mer man läser desto mer förstår man att hon drivs av en inre ångest som gör att hon slår ut mot andra. Men samma ångest gör också att hon uppfattar andra människors smärtgränser och i ögonblicksmöten finns hon där för dem. Inte sentimentalt, bara väldigt handfast. Man får följa henne från när hon är mitt i livet till ålderdomen och avskalandet av livet. Genom sitt långa äktenskap, in i sorg och mötet med en ny man, genom föräldraskap och den svåra relationen till sonen. Det är inte sorligt, inte ältande, inte svårt, bara otroligt mänskligt och jag tyckte väldigt mycket om henne.

Nästa läsupplevelse var böckerna om Ingrid av Roy Jacobsen: ”De osynliga”, ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon”. Jag läste en bok om dagen i tre dagar och blev helt uppslukad. Det är en berättelse om en ö i Norge. Språket är lika avskalat som ön Ingrids familj lever på. Det har en enkelhet och ett sätt att beskriva det som händer så att man först efteråt riktigt förstår vad det är man läst.

Den första boken är en uppväxtskildring av detta liv på en karg ö, som handlar om överlevnad, vacker och olik allt annat. Andra boken har Ingrid vuxit upp och ön är öde tills hon själv ensam återvänder mitt under brinnande krig och ockupation. Där är hon med om en fasansfull upplevelse som man först inte riktigt förstår vidden av. Inte förrän efteråt när man får följa Ingrid som vaknar upp på ett sjukhus och man sakta inser vad som hänt och får vara med när hon återtar livet.

I den sista boken är kriget slut och Ingrid ger sig ut på en sorts personlig pilgrimsfärd, en vandring i spåren av kriget för att ta reda på vad som hände när det pågick. Det är en skildring av vad krig gör med människor. Den är full av smärta och lögner och människor som måste blunda för sig själva och det de gjort för att kunna överleva. Den är skakande och landar i både sorg och försoning.

Fast alla de här romanerna egentligen handlar om svåra saker, liv som är allt annat än enkla och självklara, så känns de inte alls tunga att läsa. Bara mänskliga. Det har nog med språket att göra, tror jag. Det är enkelt och vackert i båda romanserierna. Men det handlar nog mest om hur de beskriver vad det är att vara människa. Att det är svårt ibland, men också finns ljus och försoning. De handlar helt enkelt om livet på ett sätt som jag bär med mig efteråt, som en styrka.

Pia Svantesson, präst

När jag funderade på att börja jobba i Karlsborgs pastorat undrade jag om det skulle kännas som att vara på ett ödsligt ställe. Skulle jag trivas där längst borta i nordöstra hörnet av Skara stift, långt bort från närmaste stad, uppe i Tivedens skogar? Hur skulle det vara att åka på slingriga skogsvägar fyra mil till jobbet varje dag? Och när snön kom?

Fast Vättern är ju vacker och Kyrkans hus ligger precis vid stranden. Vilken utsikt jag skulle få! Så när jag funderat lite till kom jag fram till att jag tänkte på helt fel sätt. Vadå, glesbygd? Vadå, ödsligt? En plats är ju människorna som bor där och de är varken mer eller mindre intressanta och roliga att jobba tillsammans med beroende på om de bor i skogen eller vid en sjö eller mitt i stan. Där man bor och lever, arbetar och engagerar sig, där är man ju i livets mitt.

Så jag arbetar i livets mitt. Bland barn och unga, sörjande, nygifta. Med ord, fantasi och någon enstaka grötgryta. Och istället för att ha hamnat i någon ödslig glesbygd har jag upptäckt att jag har kommit hem. Den här platsen är min och jag jobbar tillsammans med fantastiska arbetskamrater. Tillsammans bestämde några av oss att vi skulle starta den här bloggen, för att ni ska få se vad vi har sett med våra olika ögon här i kyrkan i Tivedens skogar, vid sjöarna, i glesbygden, i livets mitt. /Pia Svantesson, präst