Idag är det fredag inför allhelgonahelgen. Hela eftermiddagen går vi på kyrkogården. Ser människor komma med ljus, kransar, krukor med ljung och planteringsspadar. Sedan ligger de på knä framför graven och gör fint. Tar bort det vissna, planterar det nya, lägger dit prydnader i form av hjärtan, änglar och kransar, sätter dit lyktor och tänder ljusen.

På kyrkogården ryms både döden och livet. De döda i sina gravar, människorna som rör sig längs de krattade gångarna, de vissnade löven och avskalade trädkronorna och de nyplanterade växterna. Hoppet om himlen sträcker sig som kyrkspiran mot skyn.

Jag tycker det är synd att vi nästan helt tappat bort tron på himlen i vår tid och vårt samhälle. Det är som om vi rensade ut det av rädsla för att verka ovetenskapliga och i reaktion mot tanken om ”the pie in the sky when you die”.

Själv tycker jag inte att det finns någon motsättning alls. Varför inte tacka för livet och leva det fullt ut och på alla plan medan vi lever och ändå ha en förhoppning om att vi samtidigt under vår livstid är på väg mot himlen.

Vad är då himlen? Vad tror vi på? Vilka bilder bär oss? Det här årets allhelgonatexter om himlen som ett hemland, tycker jag är underbara. Och jag hör psalmernas rader sjunga inom mig. Hem, hem mitt kära, hem. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma. Han älskar dig. Han väntar dig ikväll. Så tryggt att få tro att bönernas bro skall bära mig hela vägen hem.

Och kanske vackrast av dem alla: Vid tomhetens och intets gräns en röst mig når, den är en väns; du kommit hem den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger.

Att komma till Gud är att komma hem. En erfarenhet som jag hoppas att många av oss har fått vara med om – om inte just hemma, så i något sammanhang, med någon människa eller på någon plats. Att vara sedd och efterlängtad. Att få vara sig själv. Att bli tagen på allvar. Att vara älskad.

Att få tro så om himlen är en nåd. Inte en undanflykt för att leva, inte tomma ord och inte meningslöst, utan ett hopp som bär oss genom livet hela vägen hem.

Pia Svantesson, präst

Jag läser jämt. Har alltid minst en bok på gång och oftast två, tre i lite olika genrer så att man kan välja det som passar bäst i ögonblicket. Så förutom deckare, som jag alltid läser, har jag den här hemestersommaren även tagit mig tid att läsa romaner och en biografi. Och några av dem var helt underbara läsupplevelser, som jag tänkte dela med mig av.

Men jag börjar med boken, som blev så omtalad i våras: ”Jag vill sätta världen i rörelse”, en biografi om Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm. Det finns mycket i den som tilltalar mig. Jag har läst flera av Palms romaner, fantastiskt språk och spännande berättelser. Och språket här var lättläst och flytande. Palm utgick från själva skrivprocessen och att vara författare, att vara kvinna bland flest män i litteraturvärlden, Lagerlöfs kvinnliga nätverk, hennes relationer. Och allt var intressant, det var inte det, men det blev långrandigt, tyckte jag. Andra läsare har känt sig förflyttade till en annan tid och andra värderingar och tyckte boken var fantastisk. Själv tragglade jag mig igenom på ren vilja. Tror att den blir mer intressant om man läst mer Lagerlöf än vad jag har, vilket inte är mycket.

Men så har vi romanerna som jag kommer att bära med mig länge. De första var ”Olive Kitteridge” och ”Olive, igen” av Elizabeth Strout. Böckerna är uppbyggda så att varje kapitel är som en novell, som för handlingen framåt. Ibland är Olive huvudpersonen, ibland hennes man och son, ibland några helt andra personer i det lilla samhälle i Maine, USA, som är platsen för berättelserna.

Till ytan är Olive kärv, ibland elak. Men ju mer man läser desto mer förstår man att hon drivs av en inre ångest som gör att hon slår ut mot andra. Men samma ångest gör också att hon uppfattar andra människors smärtgränser och i ögonblicksmöten finns hon där för dem. Inte sentimentalt, bara väldigt handfast. Man får följa henne från när hon är mitt i livet till ålderdomen och avskalandet av livet. Genom sitt långa äktenskap, in i sorg och mötet med en ny man, genom föräldraskap och den svåra relationen till sonen. Det är inte sorligt, inte ältande, inte svårt, bara otroligt mänskligt och jag tyckte väldigt mycket om henne.

Nästa läsupplevelse var böckerna om Ingrid av Roy Jacobsen: ”De osynliga”, ”Vitt hav” och ”Fartygets ögon”. Jag läste en bok om dagen i tre dagar och blev helt uppslukad. Det är en berättelse om en ö i Norge. Språket är lika avskalat som ön Ingrids familj lever på. Det har en enkelhet och ett sätt att beskriva det som händer så att man först efteråt riktigt förstår vad det är man läst.

Den första boken är en uppväxtskildring av detta liv på en karg ö, som handlar om överlevnad, vacker och olik allt annat. Andra boken har Ingrid vuxit upp och ön är öde tills hon själv ensam återvänder mitt under brinnande krig och ockupation. Där är hon med om en fasansfull upplevelse som man först inte riktigt förstår vidden av. Inte förrän efteråt när man får följa Ingrid som vaknar upp på ett sjukhus och man sakta inser vad som hänt och får vara med när hon återtar livet.

I den sista boken är kriget slut och Ingrid ger sig ut på en sorts personlig pilgrimsfärd, en vandring i spåren av kriget för att ta reda på vad som hände när det pågick. Det är en skildring av vad krig gör med människor. Den är full av smärta och lögner och människor som måste blunda för sig själva och det de gjort för att kunna överleva. Den är skakande och landar i både sorg och försoning.

Fast alla de här romanerna egentligen handlar om svåra saker, liv som är allt annat än enkla och självklara, så känns de inte alls tunga att läsa. Bara mänskliga. Det har nog med språket att göra, tror jag. Det är enkelt och vackert i båda romanserierna. Men det handlar nog mest om hur de beskriver vad det är att vara människa. Att det är svårt ibland, men också finns ljus och försoning. De handlar helt enkelt om livet på ett sätt som jag bär med mig efteråt, som en styrka.

Pia Svantesson, präst