Jag gick på miniorer, juniorer, barnkören och ungdomskören. Jag var med varenda jul i julspelet på julafton i kyrkan och har spelat både åsna, oxe, ängel, Jesusbarnet med flera. Jag kommer ihåg många av verserna man läste, men denna har fastnat mest i minnet:

”En ängel kom direkt från Gud till herdarna med glädjebud. Till krubban styr de nu sin gång, med hjärtat fyllt av helig sång”

Med hjärtat fyllt av helig sång, konfirmerade jag mig och året efter var jag konfirmandledare som feriearbete en sommar. Jag var med i kyrkans unga och åkte på läger och provade på olika saker. Bland annat forsränning, sova i tält, klättring och alltid på vintern varje år åkte vi iväg till någon ort med slalombackar. Jag följde med mina föräldrar på kristna husvagns-camps varje sommar och hängde med andra likasinnade kristna. Det var gemenskapen i kyrkan som jag tyckte var så fin. Man fick vara som man är och ingen dömde en.

Av olika anledningar drogs jag dock bort från kyrkan i ett antal år. Vi flyttade till Göteborg precis efter min man och jag gift oss, började plugga och träffade nya människor som inte var troende. Men min tro fanns alltid kvar där och jag kunde sakta men säkert berätta för nyvunna vänner att jag var troende. Det besvarades på olika sätt, både med förundran, men också fundersamhet och skepticism. Där började jag fundera på varför det ska vara så ”skämmigt” att berätta att man är troende. Jag började bli mer och mer öppen med detta, också kanske för att jag vågade stå upp för mig själv ju äldre jag blev.

Vi bodde precis nedanför Masthuggskyrkan i Majorna och i den kyrkan döpte vi också vårt andra barn. Vi gick till kyrkan på julafton några år precis som jag gjort när jag var liten och jag fick ett intresse för kyrkors arkitektur och började fota dem när jag fick möjlighet. Faktiskt redan när jag var liten minior, så fantiserade jag om att bo i en kyrka. Att få ha ett eget rum där uppe på läktaren och att mamma och pappa skulle ropa när maten var klar.

För snart tre år sedan flyttade vi till Karlsborg av en slump. Inte på grund av någon militär koppling, utan bara för att vi tyckte att Karlsborg var så fint och att vi hade vänner som flyttat hit något år tidigare. Vi fick vårt tredje barn och jag började gå på både familjecentralens babycafé och hittade även till barnrytmiken i Kyrkans hus där kantor Magdalena ledde de fina små sångstunderna. Hittade vänner där och blev meddragen till en liten vokalkör som Magdalena skapat. Jag började känna gemenskapen i kyrkan igen och mindes tillbaka till barndomen. Jag var med en gång i fina Garnisonskyrkan och sjöng på trettondagen 2020 innan pandemin tog över världen och det var så fint att få stå och sjunga i kyrkan igen. Visste att jag hade hamnat rätt, och när en barn- och ungdomsledartjänst utlystes så kunde jag inte låta bli att söka.

Det var så jag hamnade i kyrkans värld igen, och även om det har varit en konstig start sedan jag började i höstas i och med att vi är i en pågående pandemi, så har jag trivts och blivit väldigt välkomnad. Känner att säcken är hopknuten och jag är där jag ska vara.

Nu inför påsken fick jag åka en runda för att lämna ut påskblommor och påskägg till församlingsbor och kände en så stor vördnad för att jag fått göra detta. Tacksamheten från dessa församlingsbor, mest äldre som inte haft ett lätt år, var så fin. Om bara skeptikerna visste vad mycket kyrkan gör för samhället så skulle de inte vara så fundersamma längre.

Jenny Olander, barn- och ungdomsledare i Karlsborgs pastorat

Jag tänker mig livet. Ja, egentligen hela tillvaron som en vandring genom tiden. Genom århundradena, genom samhällena vi lever i. Mänskligheten vandrar framåt tillsammans.

Men det är för stort för oss att se, så vi ser egentligen bara vår egen väg tydligt. Och vissa tider i livet bara går på. Vi är tillfreds med oss själva och med världen och med alla de som vandrar genom tiden tillsammans med oss.

Andra tider är svåra, det kan vara både i våra egna liv och i allt det som rör sig omkring oss. Vi drabbas av personliga sorger och svårigheter. Vi sliter med det som vi har i vår närhet, med sjukdom, familj, arbete. Vi får inte ihop det, vi tvekar över var vi är på väg, vi känner oss små, begränsade och hjälplösa.

Andra gånger är det världen omkring oss som faller isär på olika sätt. Just nu är det pandemin som omigen verkar ta strypgrepp på hela världen. Land efter land får ökat antal smittade och döda och det kryper allt närmare oss. Det sker terrordåd som helt oförutsett drabbar människor alldeles utan urskillning. Vi ser en rädsla och en polarisering i världen. Vi ser politisk utveckling i många länder som skrämmer.

Och inför allt det som sker runt omkring oss är vi, om inte maktlösa, så i alla fall bara med en mycket svag röst och även det gör att vi kan känna oss små och hjälplösa, att vi kan uppleva oss drabbade, mer än vad vi kan påverka vår egen tillvaro och vår värld.

Men vi är ju inte de enda som har det eller har haft det så. Människans liv har alltid haft sina begränsningar och drabbats av olika svårigheter. I söndags läste vi ur Jesaja bok. Jesaja är profeten som talar till sitt folk och varnar det för att man inte längre brydde sig om orättvisor och inte följde Guds bud. Kriget slår till och folket besegrades och skingrades i landsflykt. Men mitt i katastrofen tröstar Jesaja och talar om vägen tillbaka, både politiskt och som ett folk som tillhör Gud och som Gud därför hela tiden leder fram.

Han säger att Gud finns där även i det svåra och mörka. Även när vi inte ser och förstår det som händer runt omkring oss eller i våra egna liv. Han berättar för folket, och för oss, om Guds berg, den heliga plats där Gud bor i sitt tempel. Det är en plats både verkligheten, i Jerusalem på det heliga berget med templet, men framför allt i Guds rike. En plats som står orubbligt fast. En plats av fred och frihet, av grönska och framtid.

Det är en bild, en symbol av Guds närvaro och Guds väsen, som står stadigt och bergfast genom allt. Och när vi inte ser den, eller förstår den och känner oss små, maktlösa och hjälplösa, när vi inte vet vägen fram, då finns den där som ett riktmärke för oss. Jesaja säger: Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.

I den andra texten ur Petrusbrevet får vi möta de första kristna som utsattes för förföljelser, fängslande, våld och död. Som väntade på att Jesus skulle komma tillbaka till dem, som han hade lovat de första lärjungarna, bara en generation bort, men som inte kom.

Brevskrivaren säger till dem, att även om vi inte förstår, även om vi inte vet hur Gud är i det här så ska vi leva i tro. Och till tron ska vi foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig och systerlig omtanke och till omtanken kärlek.

Vi ska helt enkelt använda allt det goda Gud lagt ner i oss, när livet inte blir som vi tror, när det är oroligt i oss och omkring oss. Vi ska använda vår styrka, vår kraft, vår ork. Vi ska inte glömma bort den kunskap vi har och som finns att tillgå. Vi ska utöva självbehärskning, våga vänta och avvakta och bedöma det vi ser och möter.

Och så ska vi vara uthålliga, envisa och sega. Inte ge upp i första taget. Vi ska våga tro på den Gud som sagt att han är bergfast, orubblig och där, även när vi inte ser och förstår det som händer. Och i allt detta ska vi se att vi har varandra och kan hjälpa och stötta och uppmuntra varandra.

Och med oss hela vägen är Jesus. Här och nu, i vår vandring genom livet. I söndagens text ur Johannesevangeliet står det, att fast de hade honom levandes mitt ibland dem och han gjorde under efter under, så kunde de inte se och förstå. Och det står att han försvann ur det offentliga livet. Men trots att de inte såg honom längre så var han var där hela tiden. Och medan de inte förstod och letade efter något annat än den han var så utförde han det han kommit för att göra. Han dog på korset och försonade världen och på så sätt dig och mig.

I texten står det: Vandra medan ni har ljuset. Jag tror att vi måste vandra, både när vi har ljuset och när det känns mörkt. Men vi ska inte vara rädda. För Jesus som sagt: ”Jag är världens ljus”, kommer att finnas där vid vår sida, även när vi inte ser och förstår, även när vi tvekar om vägen och känner oss maktlösa. Gud finns orubbligt vid vår sida genom allt. Stadig som ett berg och leder oss på rätta vägar och stigar som leder oss hela vägen hem.

Pia Svantesson, präst

Idag är det fredag inför allhelgonahelgen. Hela eftermiddagen går vi på kyrkogården. Ser människor komma med ljus, kransar, krukor med ljung och planteringsspadar. Sedan ligger de på knä framför graven och gör fint. Tar bort det vissna, planterar det nya, lägger dit prydnader i form av hjärtan, änglar och kransar, sätter dit lyktor och tänder ljusen.

På kyrkogården ryms både döden och livet. De döda i sina gravar, människorna som rör sig längs de krattade gångarna, de vissnade löven och avskalade trädkronorna och de nyplanterade växterna. Hoppet om himlen sträcker sig som kyrkspiran mot skyn.

Jag tycker det är synd att vi nästan helt tappat bort tron på himlen i vår tid och vårt samhälle. Det är som om vi rensade ut det av rädsla för att verka ovetenskapliga och i reaktion mot tanken om ”the pie in the sky when you die”.

Själv tycker jag inte att det finns någon motsättning alls. Varför inte tacka för livet och leva det fullt ut och på alla plan medan vi lever och ändå ha en förhoppning om att vi samtidigt under vår livstid är på väg mot himlen.

Vad är då himlen? Vad tror vi på? Vilka bilder bär oss? Det här årets allhelgonatexter om himlen som ett hemland, tycker jag är underbara. Och jag hör psalmernas rader sjunga inom mig. Hem, hem mitt kära, hem. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma. Han älskar dig. Han väntar dig ikväll. Så tryggt att få tro att bönernas bro skall bära mig hela vägen hem.

Och kanske vackrast av dem alla: Vid tomhetens och intets gräns en röst mig når, den är en väns; du kommit hem den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger.

Att komma till Gud är att komma hem. En erfarenhet som jag hoppas att många av oss har fått vara med om – om inte just hemma, så i något sammanhang, med någon människa eller på någon plats. Att vara sedd och efterlängtad. Att få vara sig själv. Att bli tagen på allvar. Att vara älskad.

Att få tro så om himlen är en nåd. Inte en undanflykt för att leva, inte tomma ord och inte meningslöst, utan ett hopp som bär oss genom livet hela vägen hem.

Pia Svantesson, präst

Det är som att ha gått omkring hungrig alldeles för länge och äntligen känna lukten av nylagad mat. Eller är det ett alldeles för prosaiskt sätt att uttrycka sig om något så andligt och upphöjt som en retreat?

En retreat. Att åka iväg till stillheten och tystnaden. Att veta att man har några dagar som är helt ostörda. Inga sociala måsten. Inga småtrevliga samtal vid måltiderna. Inte behöva tänka på att laga mat, tvätta, ta hand om disken. Inget som ska förberedas eller ledas, sägas eller skrivas.

Bara ett rum, en säng, böcker, naturen utanför med oändliga vandringsmöjligheter.

För en del är det andliga det viktigaste med retreaten. Men det beror ju helt på vad man menar med andligt. Man kan rama in sin dag med andakt och lyssna på någons förberedda tankar över retreatens tema. Man kan få enskilt samtal med en klok person. Man kan sitta i kapellet och be. Det kan vara den andlighet man behöver och den finns där för den som vill.

Men för mig är andlighet ett mycket vidare begrepp. Min själ hungrar efter tystnad. Efter trädens sus och att se ut över vatten. Att sätta ena foten före den andra på en skogsstig och se en mossig stenmur dyka upp längs en timmerväg. Jag längtar efter att begrava mig med en annan människas funderingar i en bok som ger mina tankar en ny riktning och får mig att tänka annorlunda och lite nytt om någonting. Där fyller jag på min inre människa. Och Gud är närvarande i allt och överallt.

Pia Svantesson, präst

Vad är det att växa i tro? Att växa är för mig ett väldigt positivt ord. Jag tänker på våren och växtsäsongen och trädgården och naturen som ger mig så mycket kraft och energi.

Men att växa handlar ju faktiskt också om förändring. Förändring kan vara efterlängtad. Ibland kommer förändringen ur ett mentalt skav – det finns något som inte är riktigt bra i livet och så trevar man sig fram tills man hittar en lösning och ändrar något. Ibland kan man behöva en utlösande faktor för att hitta rätt – ett möte med en annan människa eller något man hör eller läser om, som hjälper en att hitta rätt väg framåt.

Men som vi ju alla vet och just nu känner in på bara livet, kan förändring också vara påtvingad och riktigt jobbig. Så som det känns just nu i coronatid. Vi har alla blivit föreskrivna nya sätt att leva och förhålla oss i livet som gör att den vanliga lunken helt kastats överända.

I kyrkan blev det som ett motto: Vi ställer inte in, vi ställer om. Men vi har ju ställt in massor. Nästan allt det vi vanligtvis gör har vi fått sluta med. Några få saker har kunnat fortsätta, men även de har ju blivit helt förändrade.

Man reagerar ju olika på förändring. För egen del har det varit riktigt jobbigt, särskilt i början när allt var flytande. Det gick inte att planera och hade man äntligen vågat sig på att göra en förändring så kastades den omkull i nästa ögonblick.

Nu tycker jag ändå att mycket har stabiliserats. Vi provar nya vägar att vara kyrka, att ha gudstjänst och att ha kontakt mellan oss. Samtidigt kan vi inte se framåt. Det är så mycket som helt enkelt inte går att veta något om ännu – vi lever i en konstant ovisshet. Det tar mycket kraft och energi.

Och det är ju verkligen inte bara kyrkan som lever i ovisshet: företagen, de som blivit arbetslösa och kämpar med sin ekonomi, de som är sjuka eller har nära som är svårt sjuka, hela vården och alla vi vanliga människor som inte vet hur länge vi ska hålla oss på distans eller i karantän. Hur blir sommaren och semestern, vad händer i höst? Hur blir det med skolorna?

Jag brukar lyssna på Tankar för dagen och i onsdags talade Lisbeth Gustafsson om all den här ovissheten i vårt land och i världen och hon påminde om Sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Vissa förändringar kan vi inte göra något åt och hur svårt och jobbigt det än är så måste vi acceptera att det är så. Vi kan inte trolla bort corona, vi kan inte göra den mindre smittsam, vi kan inte ändra på de föreskrifter som läggs på oss.

Om vi mentalt hela tiden slåss mot detta, värjer oss, är missmodiga, trotsiga och deppiga, så kan vi inte nå sinnesro. Men att acceptera får en att känna ett visst lugn. Det är som det är och det är ok. Det är inte bra, men det är inte så här för alltid, jag klarar det. Lisbeth Gustafsson påminde också om vikten att faktiskt göra det vi kan – att det också spelar stor roll för oss. Det vi kan göra, ska vi göra, även det ger sinnesro.

Det som också ger sinnesro i förändringen, för min del, är min tro. Att veta att bönen bär jag alltid med mig, vilka förändringar som annars görs. Kyrkan är vi alla som tror, antingen vi sitter hemma och är isolerade eller om vi kan träffas på olika nya sätt. Gud finns hos oss och är inte beroende av smittskydd, för Guds närvaro finns mitt i våra liv där vi är, inom oss, hos oss.

Den femte söndagen i påsktid handlar om att växa i tro och texterna påminner oss om detta. Både den gammaltestamentliga texten från Jesaja kapitel 57 och evangelietexten från Johannesevangeliet kapitel17 är båda skrivna för människor som lever i orostider.

Jesaja skriver till ett folk som är i exil, som känner sig dömda av Gud och är förvisade från sitt land. Men i denna förändring, i denna ovisshet och kristillvaro säger Gud: Jag finns hos den modlöse och ger de försagda kraft.

I Johannestexten talar Jesus till sina lärjungar precis innan han ska föras bort och dödas och han ber Gud beskydda dem och bevara dem för det onda. Det var en tröst som de bar med sig även efter korset och uppståndelsen, när den första kyrkan var förföljd för sin tro. Gud bevarar sin kyrka.

Att tron får en bärande kraft för oss i coronatid är just att växa i sin tro. Att förbönen blir så otroligt viktig när vi inte kan ses längre. Att vi behöver hoppet som tron ger. Att i sin ensamhet ändå veta att jag inte är övergiven – Gud finns hos mig och omtanken från andra genom bön och praktisk omsorg.

När vi nu som kyrka befinner oss i en sådan förändringens tid, tycker jag också att det ska bli spännande att se vad som återgår efter att den här tiden är över och vad som stannar kvar.

Jag tror att vi kommer att upptäcka att vissa saker av det som varit vårt sätt att vara kyrka tidigare kommer vi att lämna. Vi kommer att inse att det redan var på väg ner i graven och nu får det stanna där. Andra saker kommer vi att vara glada över att få återuppta, det vi längtat efter när vi suttit isolerade. En del av de nya sakerna vi gjort kanske kommer att visa sig vara så uppskattade att vi fortsätter med det även efter corona och andra lämnar vi åt sidan när det inte behövs längre.

Hela kyrkan växer helt enkelt i tro och det är spännande att få vara med om det även om det också ger en hel del växtvärk.

Men Gud ger den modlöse kraft och Gud bär och beskyddar sin kyrka och dig och mig som tror. Den sinnesron får vi leva av mitt i växandets förändring.

Bilder och en predikan över temat Att växa i tro 5 söndagen i påsktiden av Pia Svantesson, präst i Karlsborg

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. 1 Korinthierbrevet 13:12

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Uppenbarelseboken 21:1-4

Vår sjätte och sista rastplats ligger på en för oss okänd plats. Här är det vi som i slutet av våra liv, står liksom vid ökenranden och ser in i en tillvaro och ett annat, nytt liv som vi inte riktigt kan föreställa oss.

Vi vet hur vi har det nu, men bortom vårt liv, bortanför dödens gräns väntar Guds rike. Än så länge ser vi det bara som en suddig spegelbild, men den dag då vi går över gränsen ska också vi få se Gud ansikte mot ansikte, för i Guds rike bor Gud hos oss, tältar som i tabernaklet, helt närvarande.

Det är dit vägen genom livet leder. Vägen till livet tillsammans med Gud. Gud som leder oss på vägen genom sin Son och sin Ande, sitt ord, sina sakrament och sin välsignelse ända hem till livet självt, närvarande Gud. I den tryggheten får vi leva och dö.

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Herren talade till Mose:

Säg till Aron och hans söner: Med dessa ord skall ni välsigna Israels folk:

Herren välsignar dig och beskyddar dig.

Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.

Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.

4 Mosebok 6:22-26

Från vandringen i öknen bär vi också fortfarande med oss vår fjärde rastplats. Välsignelsen. Den som kallas den aronitiska efter Moses bror Aron, den första prästen som tjänade i tabernaklet.

I välsignelsen får vi höra tilltalet från Gud som låter sitt ansikte, sin närvaro lysa över oss, som vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid. I välsignelsen ser Gud på dig och mig med sina förlåtande och barmhärtiga ögon, som en förälder ser på sitt älskade barn och ger det kraft och styrka i livet. I välsignelsen lyfter Gud bort vår skam genom sin kärleksfulla blick.

Det är något alldeles särskilt att få välsignelsen läst över sig. Att öppna sina händer och ta emot Guds tilltal. Men om du inte kan få höra någon säga det till dig just nu så kan du ändå bli stilla en stund och läsa välsignelsens ord tyst för dig själv – och veta, i ditt hjärta, att Gud ser dig och låter sitt ansikte lysa över dig.

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Meditationstext och bild Pia Svantesson, präst

Meditationstext och bild Pia Svantesson, präst

Meditationstext och bild Pia Svantesson, präst