Gemenskap

Minns och gläds åt dopets himmelska gåvor

Dopet, det eviga inneslutandet i Guds kärleksfulla famn, är den vackraste gåva en människa kan få, och väl värt att låta påminna sig om – att erinras.


I söndags den 14 juni var det första söndagen efter trefaldighet med temat Vårt dop. Det firades med gudstjänster i Mölltorps kyrka och i Tacksägelsekyrkan. I Tivedens ståtliga katedral, Undenäs kyrka, höll vår kyrkoherde mässa för att fira första söndagen efter trefaldighet.

Du som läser det här blogginlägget, är du döpt? Om du är det, tänker du ibland på vad dopet betyder i ditt liv? Är dopets gåva närvarande i ditt liv? Om du inte är döpt, har du någonsin funderat på att bli det?

Idag vill jag berätta om doperinran och om hur betydelsefullt det kan vara för den enskilde. Doperinran är precis vad det låter som: vi ska erinras vårt dop och minnas de himmelska gåvor vi fått genom det. Sedan en tid tillbaka förekommer doperinran någon gång under kyrkoåret som ett inslag i gudstjänsten. Då bjuder prästen fram den som vill att låta minnas sitt dop. Naturligtvis är det svårt för de av oss som döptes som spädbarn att bokstavligen minnas dopet, men dopets gåvor kan vi alltid minnas och påminnas om.

I dopet får vi en livsgemenskap som upprättas med Gud och som varar till tidens slut. Vi förenas med Jesus i dopet och det är nåd, en gåva. Genom dopet får vi frälsning, befrielse och syndernas förlåtelse. Som det står i första Korinthierbrevet blir vi tvättade rena i dopets vatten och i den Helige Anden. Synden försvinner inte, men vi blir benådade. Genom dopet får vi också en födelse till ett nytt liv. Ett nytt liv som ger oss tillträde till Guds rike. Allt detta får vi möjlighet att påminnas om i en doperinran.

Min egen första doperinran skedde förra året i Tacksägelsekyrkan, och med mig hade jag min familj, min make och lilla dotter som då var drygt ett halvår gammal. Pia Svantesson, som förrättade gudstjänsten, bjöd fram oss alla gudstjänstbesökare i koret. Eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av en doperinran blev det ett särskilt starkt ögonblick att få vara med om.

I väntan på min tur såg jag hur vänner och bekanta gick fram till Pia i koret, doppade fingret i det vigda vatten hon höll fram och med det målade ett osynligt kors i sina pannor. Orgelns allra mjukaste toner flödande samman till ett melodiskt porlande, likt stilla framflytande vatten i en skogsbäck om våren lät det. Var det kanske rent av det vigda vattnets – dopets, Guds kärleks vattens – porlande som fridsamt hördes likt ett glitter över kyrkorummet?

När det så blev vår lilla familjs tur gick vi fram alla tre tillsammans. I famnen bar jag vårt sovande barn som med sin mamma och sin pappa fick ett vigvattenskors i sin lilla panna, för att påminnas sitt dop, som ju för henne låg blott ett par månader tillbaka i tiden. Att få ta emot doperinrans välsignelse av den präst som både vigt oss och döpt vår lilla flicka var naturligtvis särskilt betydelsefullt.

För det lilla barnet är ju dopet är början på den djupa gemenskap med Gud som omfattar hela livet. För egen del fick jag möjligheten att påminnas om att jag alltid lever i Guds närvaro, att jag ständigt vandrar i hans trygghet och befrielse. Genom vigvattenkorset i min panna och vår familjeprästs välsignelse fick jag känna Guds varma famn i vilken jag alltid är buren.

Vad tänker du om min berättelse om doperinran? Är det något du skulle vilja vara med om?

Dopets ”vattenstämpel” försvinner ju inte bara för att åren går, men det ger en väldig frid att få påminnas om att vi genom dopet alltid hör hemma hos någon – hos Gud.

//Viktoria Adolfsson Agnesten, assistent i diakoniarbetet