Den här helgen kommer det att brinna många ljus på våra kyrkogårdar. Ett minnet ljus. Ett tacksamhetens ljus. Ett saknadens ljus. Ingen vet utom den som tänder ljuset. Ljuset säger något som ord och tankar inte räcker till för. Men det är nog. När jag ser ljusen brinna så tänker jag, snart är det min tur. Kommer någon att tända ljus för mig? Jag skall snart gå i pension. Vad fort det gick. Gammal gubbe. Lägg av, väx upp, säger jag till mig själv. Frågorna om livet hopar sig ibland. Här är baksidan av mitt liv. Så har jag skött det stycke jag fått mig tilldelat. Är det bra?  Svara den som kan och vill.

Jag cyklar iväg. ”Herre förbarma dig över mig.”   Just då kommer en tanke flygande. Dopet. Du är döpt, säger tanken, du har dopets ljus i ditt hjärta och i din kropp. Det ljuset slocknar aldrig. Det är jag som tänt det, sade tanken. Där finns jag, hela tiden, hela livet och lite till.  Livets ljus brinner med Ömhet, Fasthet och Lugn. Slappna av, vetja…

Ta vara på de dagar du har kvar, jag tror på ett liv innan döden…

Eller hur?….Väx upp….swish.  Tanken for iväg men stannade på något sett kvar.

Guds tanke i evighet. Evighet = ständig närvaro.

Eller hur….