En mycket känd kultursaga som härstammar ur boken Max Havelaar” skriven av Eduard Douwes Dekker under pseudonymen Multatuli är den här, jag återger den ur minnet. Den berättas av Max Havelaar för en indisk flicka (indonesisk skulle vi säga nu) som heter Oepi. Så här går den:
Den japanska stenhuggaren.
”Det var en gång en man som högg stenar ur klippan. Hans arbete var hårt, han arbetade långa dagar, och han blev mycket trött. Han fick inte mycket betalt för sitt arbete och han var missnöjd.
Han suckade djup och sa högt: jag önskade jag vore rik, då köpte jag mig en bädd att vila på med ett myggnät av rött silke!
Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som du har sagt!
Och han var rik, och han köpte en fin dag bädd med myggnät av rött silke, och han vilade på den. Då for kungen förbi, och han hade en väldig fin parasoll som hölls över hans huvud, för kungar är mycket viktiga människor.
Och stenhuggaren suckade och sa: Att jag vore kung! Då hade jag också en sådan fin parasoll!
Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som du har sagt!
Och han var kung, och en tjänare höll en fin parasoll över hans huvud, för nu var också han en viktig person. Men han klagare. Solen var mycket varm den dagen. Och dess strålar brände blommorna på marken. Då sa stenhuggaren: Solen är mäktigare än jag, jag önskade jag vore solen!
Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som du har sagt!
Och han var solen och belyste allt, han kunde bränna allt på jorden. Då kom det ett moln och ställde sig mellan solen och jorden. Och solen strålar kunde inte bränna jorden längre, och blommorna började blommade igen. Då sa han: jag önskade jag vore molnet, för molnet är mäktigare än jag!
Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som du har sagt!
Och han var molnet och molnet höll emot solstrålarna, och molnet lät det regna på jorden, det kom mycket regn, och genom regnet strömmade floden över och spolade bort allt, och molnet kände sig mäktigt. Det var bara klippan, klippan fick molnet inte bort! Och han lät regna det ännu hårdare, men klippan stod fast. Då ropade han: jag önskade jag vore klippan, inget är mäktigare än klippan!
Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som du har sagt!
Och han var klippan, och solen stekte på den, och den rörde sig inte, och regnet spolade över den, men den stod fast. Då kom det en man med mejsel och hammare, och mannen högg stenar ur klippan. Och han ropade: jag önskade jag vore den mannen! Han är starkare än klippan!
Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som du har sagt!
Och han var stenhuggare, och högg stenar ur klippan, och hans arbete var hårt, han arbetade långa dagar, och han blev mycket trött. Han fick inte mycket betalt för sitt arbete, men han var nöjd”.
Då frågade Max Oepi: ”Vad hade du önskat dig från ängeln?”
Oepi svarade: ” Att han tog med mig till himlen!”
Berättelsen har flera bottnar, och man kan dra olika slutsatser. Men den jag drar är inte att man ska vara nöjd med sin lott, utan människans strävan efter makt och anseende gör henne inte nöjd. Det som ger känslan av ett ha frid med de villkor som ges är att man under möda och sitt anletes svett skapar något som har betydelse för andra.. Och ibland måste man göra en resa för att upptäcka det.
Vilken slutsats drar du?
Kommentera det här inlägget