Det berättas om någon som i hela sitt liv hade jobbat för att få människor att förstå att livet inte går ut på att ge för att få tillbaka. Inte heller på att så för att själv kunna skörda. Att livet inte hänger på att berika sig och samla makt för att kunna ta, utan snarare att livet blir meningsfullt när man kan dela, när man kan älska utan att vänta sig utdelning. Han hade bråkat med kungen om detta: en kung som inte älskar sitt folk kan inte vara en god kung, en kung som berikar sig på undersåtarnas bekostnad är inget att ha. Det är en lång historia, men det slutar med att han måste fly för sitt liv för de som har makten. Och han går ner i en djup depression. Allt det han trodde på verkar inte gälla. Den som har makten har sista ordet.
Känner du igen detta? Det kunde ha avspelat idag, det kunde ha handlat om många vi skulle kunna namnge.
På söndag är temat ”den kämpande tron” och det handlar om att historien som den här ovan, och som den på Rapport idag inte är slut. Det finns en fortsättning! De som har makten har inte sista ordet! Det står en bit bröd och en kruka vatten i skuggan, när mannen vaknar från sin depression under flykten. Han äter, han dricker – men orkar ändå inte vidare. Han somnar om, men väcks en gång till. Han äter och dricker en gång till och då kommer orken tillbaka. Han orkar ta sig där ifrån, tar sig ut ur öknen till ett berg, där han får ett nytt uppdrag. Och han möter Gud där – inte i en storm, inte i en jordbävning, utan i just ljudet av en stilla susning. Det var profeten Elia den historien handlar om. Läs om honom i Kungaboken. Men det handlar också om vår värld. Om presidenter, ministrar som inte ser till vårt bästa, men också om ledare och vanliga människor som vill något gott, men som kommer till den punkten då de inte orkar mera. Då finns det vatten. Då finns det bröd. Vi delar det vi har. Inte för att få tillbaka det så småningom. Utan för andra behöver det. Vi är i fastan. Då lär vi oss dela.
Kommentera det här inlägget