Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?”
Matteusevangeliet kapitel 26
Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”
Svek.
Om ordet verkligen får landa i bröstet efter det att jag låtit det uttalas över mina läppar känner jag dess fulla tyngd. En sorg kommer upp till ytan, för med sig dy och smuts. Om själen har en spegel likt en stilla sommarsjö har det nu bildats ringar av frustration från den plats där tyngden slog ner. Hur kunde jag låta det ske?
Och inte är jag bättre själv. Mina handlingar och ord har brutit den spegelblanka ytan hos någon annan och dragit upp en massa skit rent ut sagt. Oavsiktligt eller ej så har jag svikit. Jag har varit anledningen till att någon annan får handskas med tyngd och sorg och smutsigt vatten. Utan min vetskap ibland. Utan möjligheten att få förstå, ångra och be om förlåtelse. Livet har fortsatt och jag blev en sådan där som sviker. Jag har inga illusioner om att jag har undkommit det. Men jag har inte försökt att göra något ont. Jag ser inte mig själv som en sådan som sviker.
Det gör nog inte du heller. Precis som jag och Judas så ställer du dig frågan, och tror på den själv; “Det är väl inte jag?”
Inte skulle väl jag vara en sådan som sviker? Nej, allt är ett missförstånd. Jag ville bara… och jag tänkte bara… och jag förstod det bara som… och du förstår väl att… och jag skulle ju aldrig…
Nej, och så kanske det är. Så kanske det var för Judas också. En mängd argument och förklaringar som rättfärdigande hans agerande, för honom själv, och säkert för andra människor också. Men sveket kvarstår väl ändå? Det är väl inte upp till Judas att bedöma? Inte någon annan heller för den delen. Ja, förutom den person som blir direkt drabbad, i detta fall Jesus. Han har väl rätt att bedöma om det är ett svek det handlar om eller ej.
Så oavsett om jag säger att jag aldrig menat att göra något ont. Även om du säger att du gjorde allt med kärlek. Kanske det är så att det inte spelar någon som helst roll? Sveket är ett faktum. Punkt.
Då återstår frågan; vad gör vi nu?
Svek har vi konstaterat. Samtal och reflektion kan vi hoppas på. Ånger kanske blir aktuellt, men för vems skull? Kommer rädslan för att hamna här igen göra att vi aldrig vill närma oss varandra? Du gjorde mig illa, och hur ska jag någonsin kunna lita på att det inte kommer ske igen?
Det kan jag inte. Det kan inte du heller. Kontrollen vi har i våra liv är frustrerande liten. Vi är bara människor, som försöker leva med vår mänsklighet och samtidigt hantera vår längtan efter samhörighet och kärlek i en värld som skriker ut att vi måste vara självständiga. Och ibland suger allt detta verkligen.
Vi kanske helt enkelt bara få stå kvar ett tag, vänta på att grumligheten i vattnet försvinner och dyn åker ner till botten igen. Tiden läker inte alla sår, men vi kanske kan upptäcka något nytt där vi står och väntar på att se klarare igen.