-
Jag kan inte förklara det. Men jag är tacksam.
Någonstans mellan de raska stegen som drev fram svettpärlorna på huden och den halkiga promenaden hem, det kanske var där det hände?
-
Himlen, havet och mina fötter på denna jord.
Och någon kraft finns här. Det är nästan så att jag kan ta på den.
-
Det är inte min storm.
Det är inte min storm. Det har det aldrig varit.
-
En försiktig tro.
Kanske det var en slump att vi möttes? Eller så är vi gåvor till varandra?
-
Stolen var ny och obekväm. Men viktig.
Jag tror att kyrkans rum kan vara en mötesplats för människor. För att möta sig själva. För att möta andra. Och somliga kanske kan möta Gud.
-
Fyra läkande ord. På sidan 51.
Gud har inte bråttom.
-
Livet som växer och en ullfilt som värmer.
Tack för att jag kan se allt det som vuxit fram.
-
Mötet med henne var en välsignelse.
“Jag kan inte fortsätta vara arg på Gud, för det är ju inte Gud jag är arg på” tänker jag. Jag är arg på mig själv för att jag inte kan tro. Arg på mig själv för att jag inte kan förkasta. Arg för att jag känner mig så ensam och osäker.
-
Vad är Guds händer fyllda av?
Läsningen av söndagens texter ger mig inget hopp utan fyller mig med tvivel. Nyheterna fyller mig med tvivel. Är Gud med i allt detta? Och om svaret är "Ja"; vad gör jag då?
-
Vad ska vi tala om?
Jag tror att vi har viktiga saker att ge varandra. Saker vi ännu inte vet om att vi har att ge eller behöver få ta emot. Vi har våra frågor. Och samtal som inte ägt rum. Än.