Martina tror, tvivlar och söker

När spänningshuvudvärken, de sammanbitna käkarna och den upprörda magen fått sällskap av salta tårar tillräckligt många gånger kan det kanske vara dags att fundera över budorden i sitt liv.

Men när man inte vill pausa, för att sedan återvända, utan man enbart vill få ett slut på livet. Vad längtar man efter då? Finns det ens någon längtan kvar?

Om Gud finns får hen gärna få ge sig tillkänna. Skicka ett mess eller två. Kanske vi till och med skulle kunna ses för en fika?

Det är ingen som ifrågasätter varför man går hem och dränker sina sorger och livsleda i serie-maraton och mat istället för att be om hjälp; av människor i sin närhet och av Gud. Det är mer accepterat att vi upprätthåller ett sken under dagarna för att på kvällarna krascha inom våra fyra väggar.

Jag undrade om jag hade kunnat göra något för henne. Hade jag kunnat bidra på något vis?

Om vi vill så skulle vi kunna dela upplevelsen av att vara människa här och nu.

Så stark är tvivlets makt. Vart är statistiken när man behöver den som mest? Hur kan det oförklarliga förklaras? När det inte finns argument som stärker det jag får uppleva, hur kan jag då tro på att det faktiskt sker?

Ett stort stenblock kan användas för att täcka öppningar till grottor. Det kan även placeras framför hjärtats rum.

Det är sällan tyst. Någon som pratar. Någon som läser upp. Någon som spelar. Någon som sjunger. Alltid tillgängligt. För i tystnaden, utan fingrarnas snabba dans eller plinget som tas emot eller plinget som skickas iväg blir det obehagligt uppenbart hur det står till. Att jag faktiskt inte vet hur det står till. 

Kontrollen vi har i våra liv är frustrerande liten. Vi är bara människor, som försöker leva med vår mänsklighet och samtidigt hantera vår längtan efter samhörighet och kärlek i en värld som skriker ut att vi måste vara självständiga. Och ibland suger allt detta verkligen.