Martina tror, tvivlar och söker

Ett stort stenblock kan användas för att täcka öppningar till grottor. Det kan även placeras framför hjärtats rum.

Det är sällan tyst. Någon som pratar. Någon som läser upp. Någon som spelar. Någon som sjunger. Alltid tillgängligt. För i tystnaden, utan fingrarnas snabba dans eller plinget som tas emot eller plinget som skickas iväg blir det obehagligt uppenbart hur det står till. Att jag faktiskt inte vet hur det står till. 

Kontrollen vi har i våra liv är frustrerande liten. Vi är bara människor, som försöker leva med vår mänsklighet och samtidigt hantera vår längtan efter samhörighet och kärlek i en värld som skriker ut att vi måste vara självständiga. Och ibland suger allt detta verkligen. 

Men, detta snack om Jesus. Historier som inte väcker något hopp i mig. Finns där kloka ord? Absolut! Fina gester? Jag håller med! Men det är fortfarande enbart ett namn som har stjärnstatus i många andras ögon men som inte ens platsar som förband på min scen.

Vems penseldrag är det som målar livet? Det är inte min hand som ensam styr, så mycket har jag förstått. Det finns färger som inte är mina, men som ändå fått en plats i det alster som bär mitt namn.

Och där, mitt i steget på väg i min dag lät jag min blick svepa till höger och så såg jag honom. Det var inte samma man som den där sommardagen. I alla fall tror jag inte det, jag hade ärligt talat inte kunna känna igen honom. Men det var hållningen som var densamma. Den här mannen satt ner. På knä. Och jag hajjade till. 

Pyjamasen är inte ett mysigt plagg som hjälper kroppen och själen att förstå att det är dags att dra ner på takten. Nej, pyjamasen är enbart en teaterkostym som åker på för att vi ska kunna spela vår roll väl. Att vi är hela, kompletta, balanserade människor som fått ihop alla delar av livet. 

Jag har kanske inte allt som jag skulle kunna ha. Inte ens i närheten. Men jag har aldrig varit så rik som jag är i skrivande stund.

Om vi inte avfärdar det som sker som sammanträffanden utan som viktiga händelser mitt i det här livet som vi ofta kallar vardag, kanske vi kan få nya lärdomar som kan hjälpa oss med det vi sliter med? Jag funderar på vilken kraft det faktiskt gömmer sig i en enkel fråga som “Får jag lov?”

Men sedan en tid tillbaka går jag i en skola för att öva mig i att “tillräckligt bra” fortfarande är “bra nog”. Jag har fått förklarat för mig det går att prestera utan att överprestera, att saker och ting ska vara lustfyllda och att livet faktiskt inte är en kamp. Och jag har gjort en massa hemläxor i ämnet och jag tänker att jag behöver fortsätta att öva mig. Så detta år har jag tänkt göra någonting av dessa 40 dagar som är framför oss. Detta år ska jag fasta.