Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Psaltaren psalm 22
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Det är sällan stilla. Kroppen är i förflyttning från punkt A till punkt B, gående i rask takt eller åkande fort fort. Sittande vid matbordet tuggar käkarna frenetiskt för att inte bli försenade. Det är snart dags för nästa förflyttning av kroppen till ännu en punkt, och sedan vidare. Sista tuggan hanteras på väg till diskmaskinen. Bordet torkas av innan övriga personer hunnit resa sig upp. Varför har ingen lanserat tabletten som täcker allt näringsintag och ger mättnad för en hel dag ännu? Vad ska vi med måltidsgemenskap till?
Fingrarna knapprar i snabb takt över tangentbordet, för att producera. För att prestera. Värdet av ens själ kan tyckas mätas i hur fort förflyttningen av fokus och tankar kan röra sig mellan uppgifter, hantera dem samtidigt, utan att nyttja vare sig friskvårdstimme eller ta mikropaus. Ett pling, kanske ett till, och några snabba svep över skärmen som är en förlängning av oss själva. Som är den värld vi verkar föredra att leva i. Vad ska vi med denna till?
Det är sällan tyst. Någon som pratar. Någon som läser upp. Någon som spelar. Någon som sjunger. Alltid tillgängligt. För i tystnaden, utan fingrarnas snabba dans eller plinget som tas emot eller plinget som skickas iväg blir det obehagligt uppenbart hur det står till. Att jag faktiskt inte vet hur det står till.
Och om jag mot förmodan bara är kvar i det så börjar det röra på sig inombords. Det som spänts fast i nackens muskler börjar ge sig till känna och tröttheten vill lägga sig som en tung filt över mig. Vila.
Men det finns inte tid, det passar inte riktigt nu, men jag förstår. Jag förstår verkligen att detta inte är bra. Jag har läst böcker. Och jag har lyssnat på poddar. Jag vet så mycket om hur jag ska leva mitt bästa liv, och ta tillvara på det nu när jag är här. Och jag vet faktiskt att jag är bra precis som jag är. Jag har pratat med mina vänner, de vet de också. Vi duger för dem vi är, inte för det vi gör. De, precis som jag, vet hur vi ska leva i denna värld för att må bra på riktigt. Vad som ska sägas nej till och vad som ska prioriteras. Jag förstår verkligen.
Likt ett skott från en nödsignalspistol ropar jag ut till Gud: “Jag fixar inte det här, jag är så fruktansvärt jä*vla trött på att springa runt och aldrig komma fram. Det är inte så här jag vill leva mitt liv. Hjälp mig!”
Men.
Det är ingen idé att sända ut en nödsignal om man inte stannar kvar och väntar på hjälpen. Det är läskigt att stå kvar. Sårbart att invänta något som man inte vet ska komma. Tänk om värdefull tid slösas bort på att stå stilla och bara lyssna. På att vänta. På att känna. Efter.
Att springa iväg kommer förvisso leda fram till en ny punkt, men du kommer vara lika vilsen som tidigare. Men nu också med övertygelsen om att ingen såg din nödsignal. Ingen hörde ditt rop på hjälp. Men är det verkligen sant? Eller hörde du ingenting där du rörde dig vidare med raska steg med senaste poddavsnittet i lurarna?