Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Ty den som är död är frikänd från synden.
Romarbrevet kapitel 6
Det var en annan tid. Det är svårt att förstå att den också var min. Lika verklig som mitt igår och idag. Ett återkallande av ett minne och det är som att se en film som man har för sig att man sett en gång förut, men det var länge sedan nu. Kvinnan som går där känns bekant men samtidigt ändå inte. Har vi mötts förut?
Så mycket i den tiden som känns främmande i mitt nu. Prioriteringar. Val. Människorna runt omkring. Platser där promenaderna togs. Människorna som var nära men visade sig inte vara det. Eller kanske var det för en kort stund. Kanske på det vis som förmåddes. På det sätt som passade.
Scener som jag önskar hade tagits om. Strukits från manus eller omarbetats innan kameran började rulla. Jag minns hur jag grät av frustration över att inte nå fram, över att inte bli sedd. Hur jag blev lämnad ensam och hur döden intog scenen. Det som skänkt så mycket liv fanns inte längre. Kampen var över och något värdefullt dog. Så många fel som begåtts. Så många fel av människorna. Så många fel av mig.
Ett stort stenblock kan användas för att täcka öppningar till grottor. Det kan även placeras framför hjärtats rum. Ett effektivt skydd. Ett tydligt beslut. Låt det som är dött ligga begravet.
En annan tid, inte här och nu. Varför verkar du bekant men samtidigt så främmande? Jag känner igen de skuldtyngda axlarna och de sammanbitna käkarna, och ilskan i dina ögon har jag sett förut.
Och nu; ett leende och en fin gest. Ett givande och ett tagande. Några varma enkla ord som bär med sig dofter från då. Det som dog är borta, och jag inser att skulden nog också är det. Människornas och min egen. Låt det som är dött ligga begravet, tillsammans med skulden.
Det är en ny tid nu.