Lyssna när Martina läser veckans inlägg
När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.
Matteusevangeliet kapitel 28
Tillit är inte “så bara”. I en värld vart det premieras att ha väl underbyggd fakta för sina uttalanden, vassa argument och gärna en presentation med statistik i bakgrunden har tillit inte en självklar plats.
När människor med makt lovar men inte står fast vid sitt ord förloras inte bara deras heder men också vår tillit till det som sagts. Vi kan inte räkna med någon annans ord utan enbart med våra egna. Och knappt det heller egentligen. När det handlar mer om att vara rätt än att vara sann är det tillåtet för alla och envar att gå från den ena åsikten till den andra beroende på hur vinden blåser. Samhället förväntar sig att vi ska göra, tycka, känna och se ut på vissa sätt. Att vi tillhör och bygger upp det som utgör detta samhälle med våra egna ord och handlingar vill vi inte kännas vid alla gånger. Det är lättare att peka på en yttre makt, helt bortkopplad från oss själva, som det som ställer kraven. Vi ska sticka ut men ändå vara unika. Lagom men speciella. Så kanske det alltid har varit men idag bär vi “samhället” med oss vart vi än går för att bli ständigt varse om att det kanske är dags att vända på den där kappan. Men bär vi med oss själva?
Kanske en vanlig fickspegel, en sådan där som farmor hade i sin handväska skulle vara ett bättre alternativ. För att faktiskt få ögonkontakt och checka av vad man håller på med. Tillit till oss själva kanske inte ens är möjligt om vi inte vill möta dem vi är.
Tillit till andra. Lättare när det kontot som kallas Livserfarenhet inte är så välfyllt. Innan man fått lärdom om vad svek och hat är kan man vara friare. Världen och dess invånare är fortfarande goda och varför skulle inte de vilja mig väl? Det är väl klart att jag är älskad och trygg. Så är det. Tills jag inte är det längre. Och även om mitt då inte är här i mitt nu kan rädslans spöken hemsöka mitt inre där tilliten försöker slå sig ner i ro. Men den är lättskrämd, och det krävs mycket mod och lirkande för att få den att stanna kvar en längre stund. Spökena från förr kanske inte är verkliga, men vad hjälper det mitt i den mörkaste natten?
Nej, tillit är inte “så bara”. Och jag tycker att det är något befriande att läsa i dagens text att det inte var det för lärjungarna heller. De som följt Jesus, sett mirakel ske och förstått att de följt och vid korset förlorat Guds son, får nu uppleva det som är helt ofattbart. De får se och möta Jesus uppstånden från de döda. Där står han, livs levande; den som de sett pinats och lidit in i döden vill nu tala till dem. Och de faller ner och hyllar honom allihopa och samtidigt händer också det som jag upplever som så befriande: några tvivlade.
Så stark är tvivlets makt. Vart är statistiken när man behöver den som mest? Hur kan det oförklarliga förklaras? När det inte finns argument som stärker det jag får uppleva, hur kan jag då tro på att det faktiskt sker?
“Tro är att våga tillit till något”
En kvinna som tänkt mycket kring tro och tillit formulerade en mening som i sin korta form bär fram något värdefullt. Och min tolkning av hennes mening blir att tro byggs inte upp med statistik och vassa argument. Tro är inte att veta utan att lita till. Tillit är förknippat med rädsla och spöken och man behöver mod för att våga. Oavsett om det handlar om att låta sig älskas igen efter rader av svek. Eller om det handlar om att våga försöka på nytt trots misslyckanden och förluster. Eller att formulera sin första stapplande bön till en Gud man hoppas på finns någonstans och lyssnar. Tvivlets röst är stark, även när man står framför mirakel. Kanske några av lärjungarna också frestades av att slå alltihopa ifrån sig, knäppa kappan närmare runt kroppen och gå sin väg. Men tro är att våga tillit till något, och man kan nog behöva vara modig gång på gång innan tilliten slagit sig till ro.