Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Han för mig i vall på gröna ängar,
Psaltaren psalm 23
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont,
ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
Som ung vuxen kände jag en avund gentemot dem som hade en tro. Jag föreställde mig att de hade funnit en vila och en förvissning som jag längtade efter att få ta del av. När jag för mitt inre såg hur människor runt om i världen knäppte sina händer, föll ner på knä och lät pannan nudda marken, eller satt timmar i lotusställning och mediterande kände jag att jag saknade något viktigt. De hade hittat något som jag aldrig stött på. Aldrig upplevt. Inte ens känt den svagaste doft av.
Dessa människor hade en källa att dra kraft och tröst ifrån. De hade vägvisning genom detta föränderliga landskap som kallas livet. De hade sett bortom det jag såg. De hade känt bortom det jag känt. De hade kontakt med något gudomligt. Jag hade knappt kontakt med mig själv.
Jag undrade om jag hade missat någon viktig aspekt av att vara människa, samtidigt som allt i min värld runt omkring försäkrade mig om att jag var på rätt spår. I ett sekulariserat land och bland människor som lyfter fram vikten av logik och evidens är det inte svårt att åsidosätta sin andliga längtan.
I denna miljö är det inte en vanligt förekommande fråga var man söker tröst och mening i sitt liv. Det är ingen som frågar vart man får sin inspiration ifrån när det kommer till vilket typ av liv man vill leva eller vilken typ av människa man vill vara. Möjligtvis kan man få frågor kring vilket inspirationskonto man följer på sociala medier, men inte ens det är en självklarhet.
Det är ingen som ifrågasätter varför man går hem och dränker sina sorger och livsleda i serie-maraton och mat istället för att be om hjälp; av människor i sin närhet och av Gud. Det är mer accepterat att vi upprätthåller ett sken under dagarna för att på kvällarna krascha inom våra fyra väggar. Barrikerade bakom skärmar, och isolerade från oss själva och de människor vi har i vår direkta närhet, är vart vi förväntas befinna oss. Den gängse uppfattningen verkar vara att detta är det logiska sättet att leva ett mänskligt liv.
Jag är vuxen nu. I alla fall till åldern sett. Ung vuxen eller inte beror på vem du frågar. Och jag har fortfarande en avund inom mig. För de andra, de som tror på ett sätt som jag inte kan.
Jag har skrivit om min längtan efter att stilla mig, att inte springa, att falla ner på knä. Jag skriver och reflekterar varje vecka kring min andliga resa och liv, och ändå har jag så svårt att tro, jag har svårt att tro att jag kan få kontakt med något gudomligt. Kanske är jag stympad av logiken och evidensen? Eller så kanske jag är feg? Eller som en klok kvinna sa till mig; “Du kanske bara är ovan?”.
Det låter som det finare alternativet. Att vara ovan; ovan till att kunna tänka mig ett liv där jag är ledd. Där min kraft och vila inte enbart har med vad jag kan förmå att göra. Utan att det finns något större än vad jag kan förstå som också är kraft att räkna med. En kraft. Något som bär mig. Som för mig i vall. Som ger mig vila vid lugna vatten.
Ja, så vill jag tro; om jag inte kan knäppa mina händer, sitta i lotusställning utan att benen domnar bort eller våga falla på knä så beror det inte på att jag missat något. Eller för att jag inte förstår. Eller saknar något inom mig. Jag är bara ovan.
Ovan helt enkelt.