Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Ett kort ögonblick övergav jag dig,
men i stor kärlek tar jag dig åter.Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick,
Jesaja kapitel 54
men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,
säger din befriare, Herren.
Jag undrar vem som lämnade vem. Jag funderar faktiskt på om det ens fanns ett vi från början? Stod vi tillsammans Gud? Fanns du nära mig när jag var liten flicka och började ta mig fram i denna värld? Eller har du väntat, tålmodigt, en bit ifrån, på att jag ska närma mig dig, när jag är redo?
Jag tror att du har varit nära en tid, under perioden då jag ropade högt. Då kändes det som att du lyssnade. Men nu när ropen tystnat så undrar jag om du kanske ändå bara var en figur i min fantasi?
Den färdriktning jag har haft i mitt liv; vem tog ut den egentligen? Har jag gjort rätt som fortsatt fram på det sätt jag gjort? Eller missade jag någon avfart? Jag färdas, men ibland undrar jag vart jag är på väg, och varför.
Finns det ens någon övre hastighetsgräns här förresten? Det har tempot gör det svårt att se landskapet. Färgerna och formerna som inramar livet, jag kan inte se dem tydligt. Det går fort att inte hinna med sig själv. Hinna med, sin själ.
Och vart var du Gud när jag fick slut på bränsle? Det var med nöd och näppe jag lyckades köra in till sidan och inte orsaka ett totalstopp.
Vart var du när livet gjorde en U-sväng? Det fanns inga skyltar som varnade för det som skulle ske. Plattan i mattan, full fart, men nu åt ett annat håll. Det är tröttsamt att bara köra på. Var var du Gud?
Jag har ofta känt mig ensam, tänkt att den Gud som eventuellt finns faktiskt kan ta och dyka upp i mitt liv. Ge sig tillkänna. Skicka ett mess eller två. Ett hjärta och en hand som vinkar hade inte varit fel, följt av orden “Jag är här”.
För om jag skulle namnge dig Gud så skulle jag säga att du är “Den som är där borta”. Den som jag har ett avstånd till. Jag vet inte riktigt vad du gör, eller vart ditt fokus är. Har du ryggen vänd mot mig eller står du där och väntar otåligt? Är du besviken på mig? Borde jag vara rädd för att möta din blick?
Eller påtar du på med ditt, och låter mig göra mitt, samtidigt som kaffebryggaren redan är laddad och du har tagit upp fikabrödet ur frysen? Utifall jag skulle vilja komma förbi. Om jag skulle få för mig att släppa foten från gasen, låta farten sakta ner och sätta mig ner en stund.
Om jag skulle komma åter in i mitt liv. Och om jag skulle låta dig komma åter in i mitt liv.
Skulle vi kunna mötas då?
Gud, du som är där borta.
Hjälp oss att våga slå av på takten.
Låt oss stanna upp och känna vårvinden mot ansiktet och hur solens strålar värmer.
Hjälp oss ta djupa andetag och le trots att det finns så mycket att gråta över.
Och när vi gråter och ropar ut vår förtvivlan; kom nära. Och lyssna.
Låt färgerna och formerna som kantar vår livsväg fylla oss med förundran och tröst.
Och Gud, du som är där borta.
Vänta på mig under tiden jag återvänder till mig själv.
Och möt mig sen, när jag är redo att möta dig.
Amen.