Men nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du?
Johannesevangeliet kapitel 16
utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg.
Lyssna när Martina läser veckans inlägg
“Jag vill bara få dö.”
Människan som satt framför mig var lugn. Blicken riktad nedåt. Svarade kort men på inget vis otrevligt eller fientligt. En människa, men utan livslust och med en enda önskan. Med ett tyst rop på hjälp som formulerades i vanlig samtalston; att allt ska få ett slut.
Här sitter en människa som inte vill leva längre; hur många fler sitter med samma önskan precis i denna stund? tänkte jag för mig själv när jag lämnade scenen som förmodligen kommer bli en av dem som finns kvar länge i mitt inre.
Vi människor lämnar avtryck hos varandra, och även om mötet var flyktigt och kanske ingenting särskilt alls så lämnades något kvar att bäras med. En insikt, ett obehag, en varm känsla av tacksamhet, en annan av otillräcklighet. En förtvivlan; över hur oerhört godtyckligt och orättvist detta lotteri som vi kallar livet är. Vem är jag att hävda att du ska vilja leva till vilket pris som helst när jag inte vet hur du har det? Men jag önskar att du inte vill ge upp om livet, för jag vill tro att det kan komma en annan tid. En bättre tid. Men jag kan inte lova dig det. Det finns inga garantier för någon av oss.
“De är borta nu. Jag är ensam kvar.”
Tårarna rann ner för kinderna. Blicken var riktad bort, stirrande in i väggen framför oss men förmodligen ännu längre bort. In i minnenas galleri; från när allt var bra, och livet stod i full blom och sen, hur olyckan drabbade. Bilder från resan som gick från hopp till förtvivlan och sedan tillbaka igen. Midsommar och jul, några varv av vardag i krisen. Hur återvändsgränden fyllde allt med ilska och hat. Och sista tiden, innan det var dags att säga farväl. Det var stilla, fint och fullkomligt hjärtskärande.
Mina egna ögon fylldes av tårar när jag fick höra berättelsen om det som skett. Jag tackade för att jag fått ta del av något så svårt, något så privat. Och jag förklarade att den sorg som finns, även om den inte är min egen, gav mig en känsla av tacksamhet. En påminnelse om att det vi har nu kanske inte kommer att finnas kvar sen. Att tiden mellan detta “nu” och “sen” också kan komma att bli kortare än vi vågar tänka på. När jag kom hem den dagen var det viktigt att få kramas en extra gång och säga ord om kärlek och tacksamhet. Till dem som är i mitt nu. Och för att jag aldrig vet när “sen” anländer eller vad det kommer att föra med sig.
Jag undrar vart man går när man lämnar detta liv? Jag undrar vad man längtar efter när man inte vill vara kvar här längre?
Jag kan längta efter en paus. En vecka där jag får dra för gardinerna, kura in mig under dubbla täcken och lyssna på instrumentell musik samtidigt som jag läser i någon bok eller skriver på en text. Jag vill äta när jag är hungrig och bara det jag är sugen på. Jag vill kunna sova när jag är trött och vakna upp av mig själv när kroppen och själen har fått den vila de behöver. Men sedan vill jag kliva upp, när några dagar har gått vill jag öppna gardinerna, släppa in vårluften och höra av mig till mina nära och kära. En promenad tillsammans, vart vi går spelar ingen större roll, viktigast är att vi får ses och vara tillsammans.
Men när man inte vill pausa, för att sedan återvända, utan man enbart vill få ett slut på livet. Vad längtar man efter då? Finns det ens någon längtan kvar?
Och Gud, om du finns, hur tar du emot dessa människor? De som inte har någon längtan kvar, som stirrar ner i golvet men som vill dö. Som inte känner tacksamhet över detta liv. Som inte har någon att krama om. Ingen att bli kramad av. Tar du hand om dem Gud? Kanske ni kan ta en promenad tillsammans och du kan visa saker som de aldrig sett tidigare? Eller så kanske du har ett rum förberett för dem, precis som de vill ha det, som en plats att vila på efter allt kämpande här?
Och vart går dem som inte vill lämna men måste? De som kämpade in i det sista för att hålla kvar greppet om livet. Vart är de nu? Har de vita knogarna fått tillbaka färgen efter att de släppte taget? Har de kunnat gå vidare, om det finns något att gå vidare till, i frid?
Ja du Gud, samtidigt som jag hoppas på dig och din förmåga till välkomnande så tvivlar på dig. Jag tvivlar på en mening med det här livet när jag tänker på hur slumpmässigt saker och ting ter sig här hos oss. Och kanske jag tvivlar på dig för att jag är sorgsen och rädd. Sorgsen över hur svårt livet är för oss människor, och att jag kan göra så oerhört lite för att hjälpa till. Och jag tvivlar kanske också på dig för att det finns en rädsla inom mig; vad kommer att hända sen?