Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka
Efesierbrevet kapitel 3
åt er inre människa genom sin ande
Lyssna när Martina läser veckans inlägg
“Om produktivitet är din Gud, är upptagenhet din religion”.
Fritt översatt från ett podavsnitt jag lyssnade på i veckan. Ännu ett sådant där tillfälle som stannar mig i stegen, slår an någonting inom mig och får mig att leta fram telefonen trots att jag egentligen inte har tid för något stopp. Jag har en tid att passa, men i telefonens anteckningsapp skriver jag ner det jag hört, efter att ha spolat tillbaka för att verkligen förvissa mig om vad som sagts;
“Om produktivitet är din Gud, så följer du också en elak och hämndlysten Gud”
Jag minns att jag som liten funderade på detta med himlen och helvetet. Utan att växa upp med vare sig religiösa eller andliga bollplank försökte jag själv få grepp om det där; de goda får komma till himmelen och de onda kommer att pinas i evig tid i helvetet – så långt hängde jag med. Men vad är det att vara god? Var det att följa de där 10 budorden som man fick lära sig om på religionskunskapen på skolan? Eller var det att läsa Bibeln varje dag, tro på Gud och gå i kyrkan på söndagar? Att loppet i så fall redan var kört för min del kunde jag snabbt räkna ut.
I samband med inträdet i den värld som vi rubricerar med ordet “vuxen” vecklade livets komplexitet ut sig än mer. Min egen vilja till att kategorisera in världen i tydligt avgränsbara boxar, och min självsäkerhet kring vem jag var började krackelera efter några år av idogt identitetsarbete. I stunder gjorde livet riktigt ont att leva. Och det var oerhört fantastiskt ibland. Vad som kom i min väg insåg jag efter en tid att jag faktiskt hade oerhört lite kontroll över. Kanske ingen alls.
Livserfarenheterna. Människorna. Orden. Reaktionerna. Min egen del i allt.
När jag satt och tittade tillbaka på händelserna i den lilla cirkel som är mitt liv och sedan funderade på hur det stod till med världen så var det som att bekräfta det jag redan visste; jag tror inte att någon av oss kommer att komma till himlen.
Om mitt värde sitter i vad jag gör, och inte i vem jag är, kommer jag aldrig att möta den kärleksfulla Gud som många talar om. För när jag inte orkar vara produktiv och duktig så är jag ingenting. När jag av trötthet gråter över tiderna att passa. Över de elaka orden i telefonen. Över de alla små kraven som radar upp sig. När jag gråter över att jag inte känner att jag har något annat val än att fortsätta framåt och samtidigt är så arg för att jag förstår att detta är så fruktansvärt fel. Då sitter jag ensam; som ett ingenting, utan någon Gud. Men med en minnesbild från hur livet efter detta är uppdelat, och att den som misslyckas här och nu inte kommer få det lätt sen heller.
När spänningshuvudvärken, de sammanbitna käkarna och den upprörda magen fått sällskap av salta tårar tillräckligt många gånger kan det kanske vara dags att fundera över budorden i sitt liv. Inte dem som står nedtecknade i någon helig skrift utan dem man själv valt att leva efter. Vilka regler är det som jag försöker följa som bidrar till att jag inte njuter av maten men äter smärtstillande för att orka igenom ännu en dag? Vilken regel inom mig är den som säger att jag ska ta emot elakheter och krav utan att vända mig om och gå? När tecknade jag ned den regel som sa att jag måste göra för att räknas som värdefull? Vad det samtidigt som jag förbjöd mig själv att bara vara?
Kan jag välja att Gud inte är produktivitet? Kan jag välja att min religion inte är upptagenhet?
Vad skulle Gud kunna vara istället?