…jag hjälper dig på räddningens dag.

Jesaja kapitel 49

Jag stod och bäddade rent i sängen. Det rena vita lakanet hade jag redan bäddat och vikt in under madrassen. Örngotten hade omfamnat kuddarna och nu var jag i färd med att få påslakanet på plats. Det kanske är mer estetiskt tilltalande, men är det verkligen för den sakens skull rimligt att inte ha hål högst upp i påslakanet så att man lättare kan få täcket på plats? Jag vet inte riktigt vart jag står på skalan “Hål i påslakanen är en självklarhet för alla!” till “Vi måste värna estetiken och inte bara tänka på effektiviteten!”

Men jag stod i alla fall där, med mitt påslakan, och trädde det på plats över täcket. Det var min vän som skulle sova i sängen. De kommande dagarna skulle mitt hem få bli någons annans tillfälliga. Och när jag tog tag i täckets två översta hörn och sträckte upp händerna och gjorde mig så lång jag bara förmådde för att det skulle få möjlighet att falla på plats i sitt nya yttre hölje slog det mig; 

“Andra har bäddat sängar till mig”. 

Och jag mindes. Mindes tiden när jag sov i gästrum, ensam eller med två små i närheten. Middagar där jag inte hade med mig några andra ingredienser än min rädsla och min sorg men hur jag försökte att bidra genom hackande av sallad och grönsaker. Kortspel för att upprätta något normalt i en värld som slungats upp och ner. TVn som stod på med gälla röster och färgstarka figurer. Nätterna. De långa smsen för att förvissa mig om att jag, i min grund, med allt jag var, inte var fel. De lugna andetagen från de små. Oron över att någon blöja skulle läcka under natten. Man kan ju inte förstöra andra människors madrasser med läckande kissblöjor. Jo, det kan man. Och på något märkligt vis överlever man skammen.

Nätter har gått och dagar har passerat. På något vis har tiden förflutit, nästan omärkbart. Och den period i livet som jag då tänkte skulle vara evighetslång har förflyttats, av sig självt, till att nu enbart vara ett minne i en liten vrå någonstans. 

Jag la ut täcket över sängen och såg på det vita, skrynkliga som bredde ut sig. Jag stryker inte mina sängkläder. I ärlighetens namn stryker jag inga kläder alls. Men det spelar ingen roll. Jag vet av erfarenhet att i vissa perioder av livet får estetiken stå tillbaka. Som när man behöver någonstans att sova för att livet har slungats omkull. Och ibland även senare, när allting lugnat ner sig och man insett värdet av att sova lugnt och lyckligt. 

Det gråa överkastet fick slå in alltsammans. Jag tittade nöjt på det jag gjort och insåg att det verkligen är sant; vi får ta emot och vi får ge vidare. 

Nu har även jag fått bädda en säng till någon.