I bibeln kan man läsa en berättelse om geggamoja. Jesus träffar en kille som varit blind sedan födseln. Ett kort möte på gatan. En enkel handling. Stora, livsomvälvande resultat.
Det som händer som de som står omkring kan se är: Jesus spottar på marken, blandar lite geggamoja av spott och vägdamm… (ja, visst låter det sunkigt?? J ), smetar på mannens ögon och så får han tvätta av det. (Mark.2:1-12)
Mot alla odds och tänkbar vetenskap kan han nu se! Detta förvånar alla runtomkring och leder till att mannen börjar tro på Jesus och får många spännande samtal med människor som undrar vad som hänt honom. Men inte ens när det väl har hänt är det alla som blir imponerade…
Jag tycker det är sååå typiskt Jesus att jobba med geggamoja! Så oansenligt, vanligt och odramatiskt!
En av anledningarna till att jag gärna ville bli präst är att jag har en räcka händelser där jag tror att Gud har gripit in och gjort något konkret i mitt liv. Jag har också pratat med många människor som tror sig varit med om Guds ingripande. Det som slår mig i berättelserna är hur lite blixt och dunder det är. Och hur mycket geggamoja.
Om jag berättar någon av mina ömt vårdade gudsmöten – då finns det de som förundras. Kan det verkligen stämma? Några andra nickar lyckligt. De har upplevt något liknade, och tänker: Precis! Precis, så är det. Typiskt Gud! Och många ser skeptiska ut och säger, eller tänker, att ”det där är ju bara en slump fattar du väl?” Inte minst för att det är så lite blixtar, dunder, fyrverkerier, änglar och basuner, öppna himlar och röster i berättelsen… Det är mycket vardagligare än så.
Men jag, som varit på insidan i mitt eget liv, vet ju, att det där som jag menar är att Gud grep in, det berodde på att det inte fanns någon mänsklig möjlighet att lösa mitt problem på egen hand. Det måste man ha ett inifrån perspektiv för att kunna känna.
När jag pratar med människor om gudsmöten brukar jag lyfta det. Hur på ett sätt vardagligt saker föll på plats. Eller hur en magkänsla kunde leda till det ena som ledde till det andra… Eller hur sjukvården hjälpte, trots allt. Jag tror att det där är Gud. Och att många fler än vad som kanske vågar tro det själva… eller vågar berätta om det…fått uppleva hur Gud griper in i livet.
Den insikten kräver ett inifrån perspektiv. Inifrån den egna omöjligheten.
Den berättelsen kräver varsamhet – för att inte smulas sönder av slumpförespråkarna.
Den vissheten behöver fler som delar med några den stora berättelsen om en levande och verksam Gud.
Det är ett under varje gång det händer. Och det hänger på en Gud som inte är för fin att jobba med geggamoja.
Frid!
Lämna ett svar