Det är till att stå i startblocken nu, ja! Allt – alltså jag menar allt, drar igång samtidigt. Nytt i skolan för kidsen – en börjar högstadiet och den andre nian. Det är stort! Och jag börjar nya jobbet. Ny präst i Särö pastorat – jo, man tackar! Vi är supertaggade hela familjen när allt startar men redan tre veckor in på terminen så kroknar vi. Fyra föräldramöte på tio dagar, hockeyläger och en jobbkonferens på det…

Det konstiga är att fast vi gör vad vi gillar försöker prioritera och säga nej till det onödiga och låter dammråttorna bakom soffan ligga till sig lite ytterligare så hinner vi liksom inte allt. Vi har för mycket liv och måsten och för kort om tid.

På nya jobbet är tanken att jag ska inspirera och fördjupa och få fler människor att hitta vägen till kyrkan. Det vill jag gärna – fast jag vet hur svårt det är för en morsa eller farsa som åtagit sig att lägga ”livspusslet 5000 bitar”. Det är många lediga söndagar då jag frusit rumpan av mig i en hockeyhall istället för att gå i kyrkan. Man vill ju så gärna att barnen ska känna sig sedda och älskade…

Jag hittade en dikt om pussel…

Man börjar aldrig med himlen
När man pusslar
Man börjar med kanterna
Sen spisen
Dom varma tröjorna
Och sen grinden
Där står man
Och nickar försiktigt
Till sina grannar
Till sina nya grannar
Dom har också börjat med kanterna
Spisen
Dom varma tröjorna
Grinden
Så tar man kyrkogården
Tuppen dom bara gravarna
Sen ber man
Och börjar med himlen
Kriget är slut och alla har gått hem till sitt
ur Nuförtiden av Lina Ekdahl

Nä. Så är det nog. Vi börjar inte med himlen när vi pusslar. Vi måste börja med kanterna. Ramarna. Få lite struktur. Sen maten, barnen, huset och vännerna…

Och sen. Sen om vi fortfarande orkar. När vi äntligen är klara. Då börjar vi pussla på himlen. Tänka på meningen med allt. Tänka på livet. Dom andra. Tänka på himlen. Eller gud. Och på vad allt det har med mig att göra.

Fast då tänker jag att vad viktigt att kyrkan är ett ställe som inte lägger på människor mera måsten, utan som hjälper att bära. Som kan bidra med att lägga en bit eller två… vad viktigt att kyrkan är en plats dit man kan komma utan att vara färdig. Inte som människa. Och inte vara klar med hela pusslet. Komma med några spridda bitar. Utan att ha hela bilden klar för sig.Tänk om man fick komma sådan? Tänk att man får komma sådan!Så hjälps vi åt och börjar med det viktigaste. Med maten och de varma tröjorna…

Och sen när allt det är ordnat… då kan vi börja med himlen! Och kanske upptäcka att himlen funnits där hela tiden. Där – bakom och mitt i – hela livspusslet.

Frid!