Dottern har tappat bort sina husnycklar. För vilken gång i ordningen orkar den ömma modern inte tänka på. Hon har enligt egen utsago letat ”överallt”! Och dom finns ”ingenstans”! Läget således hopplöst!
Ovan nämnda moder börjar inombords rada upp kommande problem. Samt hur dyrt det blir. Att kontakta vaktbolaget som sköter larmet. Eventuellt låssmed? Eller kanske offert på tre nya ytterdörrar…
Men! Eftersom mamman och barnet har letat tillsammans efter många andra borttappade grejer och den ömma modern då vid upprepade tillfällen kunnat konstatera att ”leta överallt” betyder helt olika för dem båda, framhärdar hon med tjatmorsans envishet.
”men böjde du dig ner och kollade under bordet?” (nej…)
”Frågade du dina kompisar?” (nej…)
”letade du i klassrummet där du hade dom sist?” (nej det var låst… men jag letade i ett annat…)
Raka rör och tydliga order utdelas nu om hur letandet ska gå till nästa dag i skolan…
Ibland är det värre än nycklar. Vi tappar bort oss själva. Varandra. Hoppet eller meningen med allt. Kanske tycker vi också att vi letat överallt men inte hittat något… någonstans. Kanske letar vi inte så noga som vi tror? Eller inte på rätt ställe? Kanske är det därför Jesus är så rak och tydlig…
Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matt. 7:7)
På eftermiddagen ringer en lycklig dotter. Nycklarna upphittade. Mycket riktigt i det klassrum där hon hade dem sist. Fast inte under bordet. Utan ovanpå en lampa. Ovanpå en taklampa!
Otippat, tycker den ömma modern!
Om du just nu letar.. söker eller ber… ge inte upp! Hoppet, ljuset och glädjen väntar därframme… jag är säker på det… Men kanske behöver man leta på nya ställen… lite mer otippade.
Ovanpå taklampor tillexempel…
Frid!
Lämna ett svar