Fredag. Begravningsdag igen. Allhelgonadag. Och kyrkogården lyser.
Så många kommer in i kyrkan på en fika. Samtalar. Eller sitter tyst.
Så många av oss sörjer. Har en massa kärlek kvar. Som vi liksom bär i en tom famn. Kärlek vi fått ta emot. Kärlek vi ville ge. I Bibeln står att kärleken är starkare än döden. Jo. Det känner man. För kärleken finns kvar när man mist någon älskad.
”Sorg är kärlek som mist sin hemvist” har någon klok människa sagt.
Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.Psalm 217
Jag berättar om en fest på begravningen. Otippat kanske. Men jag brukar göra det med mina ungdomar. Jesus talar om sin faders hus. Och att vi ska få vara där med honom. Att det finns plats för oss alla. Och så beskrivs himlen som en fest. Dit vi alla är bjudna. Med konfirmanderna brukar jag duka ett bord. Ett festbord. Det ska vara vit duk. Kandelabrar med tända ljus. Vackra glas… Och så gör vi placeringskort. I tjockt papper. På korten skriver vi namnen på dem vi saknar. De som gått före oss till fadershuset. Och när vi placerar korten på festbordet blir det en symbol för att de vi saknar- och fortfarande älskar- är på den himmelska festen. Jag skriver ett för Ann-Katrin, ett för Anna. För farmor Karin. Och för mina barn som aldrig fick födas…
En dag är det också dags för oss att vara med. Det finns ett rum, en plats, som väntar på dig och mig. När de som älskar oss står här och säger ”hejdå”, tror jag att vi blir mottagna där på andra sidan. I ett annat rum, dukat till fest. Där finns Gud. Och säger: ”välkommen hem!”
Men inte nu. Idag ska vi ta vara på dem vi har hos oss. Leva och älska. Ta vara på varandra. Ta vara på livet! Så länge vi har det!
Så tänd ljus i sorgens mörker. Tänk med kärlek på dem du saknar. Och ta hand om varandra!
Önskar er en fin allhelgonahelg!
Lämna ett svar