Predikan – Palmsöndag 2017

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.” Rom 12.

Var ska man börja en predikan en dag som denna. När fasan över att terrorn nu finns också här, hemma hos oss, skälver i oss. När sorgen över döda, oro för skadade och medlidande med som mist någon är förlamande. Man måste säga nåt om det. De känslorna av sorg och förtvivlan och vanmakt måste få rymmas här idag.
Men vi får också lyfta fram allt det goda som skedde. Poliser, sjukvårdspersonal som arbetade så hårt för att hjälpa och skapa trygghet. Alla kyrkor som hölls öppna, privatpersoner som öppnade sina hem, bjöd på mat, lånade ut soffor, hämtade andras barn på dagis all den människokärlek som kom som ett omedelbart svar på den ondska som drabbade oss alla. Idag ska vi också låta tacksamheten för medmänskligheten, viljan att göra gott och det trotsliga hoppet om att det goda ändå segrar till slut – också det ska få ta plats.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Jag är inte en präst som ofta talar om djävulen. Men idag är det på sin plats. Terrorhandlingen i Stockholm, liksom i Bryssel, Paris, London Nice… det är ett verk av den onde. En djävulsk plan för att så hat, våld, död, uppror och splittring i världen. Själva handlingen att döda oskyldiga och skada många.. redan det är ren ondska och ändå är det inte ens en bråkdel av planen; det är bara ett verktyg för att få oss människor att bli rädda för varandra, rädda för andra, hata varandra, hota varandra… bli så fyllda till brädden av hat och rädsla att vi till slut blir det som vi fruktar. Våldsamma, hatiska, och skoningslösa…

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Så mitt i denna verklighet, mitt i nyhetsflöde och förvirrade tankar… tränger sig texten på om den väntade fredsfursten som rider in på en åsna. Mitt i människors liv då. Mitt i våra liv nu. Kungen som rider på en åsna. I torsdags tyckte jag att jag skrivit en riktigt bra predikan. Kanske får ni höra den nån annan palmsöndag. När jag plockade fram den såg jag en mening som fastnade, som jag skrivit i förbifarten.”Kanske är det så att det är nöden som ger plats för nåden?”

Jesus bärs av den sköra. Den unga oinridna åsnan. Den unga ogifta kvinnan Maria. Är det bara en slump? Nej, ett svar på GTs profetior. Men varför? Jag tror att det ligger en betydelse i det sköra, i det anspråkslösa. Som är större än att en profetia ska uppfyllas. Som är större än att inte välja den vanliga världens vanliga maktsymboler. Att bäras av det sköra är en poäng i sig. Att gå in i svagheten, iklädas den. Dela den. Att dela nöden.Och där anträda den väg som inte drar sig undan för världens ondska, som ser den rakt i ögonen, men möter den vapenlös. Den vägen leder till Golgata. Det är vägen till korset.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.

Vägen till korset – Golgatavandring… Just nu är livet en Golgataavandring för dem som sörjer de döda i terrorattacken. Och för dem som vakar vid en sjukbädd i oro och förtvivlan, ännu osäkra på om livet ska segra… Vi har alla sådana delar i livet, har haft, går på just nu ..eller kanske ligger det ännu framför oss… Hur ska vi orka? Vågar vi vara där? Vågar vi vara med varandra där? Det är en fruktansvärt tung väg, men vi är inte ensamma. För där om någonstans kan Jesus bli relevant i våra liv.
Som den som vandrat den svåra vägen före oss.
Som den som vandrar med svåra vägen med oss!

Och redan nu… trots att vi ännu inte hört påskdagens texter… trots att vi är mitt i den svåraste tiden, mitt på vägen som leder till Golgata… så kan vi glädjas åt att vägen inte slutar där.. den fortsätter igenom! Korset är inte bara den ultimata symbolen för död och lidande… det är också vägen från död till liv. Igenom svårigheter! Igenom lidandet! Igenom döden! Och där på andra sidan – väntar uppståndelsen, livet, och upprättelsen. Det – mina vänner – det ger hopp att vandra på. Att leva av!

Mitt i dåtidens nöd och förtryck kommer den nye kungen. Inridande i parad. Han kommer inte på det sätt som nån räknat med. Och inte i det ärende någon trodde? Så många parader, paradgator, hästar och vagnar, guld och överdåd. Trumfbågar och trumpetfanfarer. Jesus kommer inte så. Många då missar hela paraden. Många nu missar storheten hos konungen som kommer på åsnan. Och vilket följe! De blinda och de spetälskas kung, de fattiga och de ensammas kung, kvinnornas och barnens kung, tullindrivarnas, samariernas, de spetälskas, fiskarnas, snickarnas, fåraherdarnas, och de fallna kvinnornas kung. Den fångna och de förtrycktas kung.

Den tiden, de människorna, det folket behövde en ny kung. Och de möter honom med ropet Hosianna, herre kom och rädda oss! För den världen de levde i förmådde inte ge dem hopp inte ge dem rättvisa, inte ge dem upprättelse. De hade upplevt nöden. De hade mött Jesus. De hade upplevt nåden. Nåden av att bli sedd, få hjälp, bli upprättad, medräknad, inkluderad, bli helad, bli tagen i anspråk… få en del av Guds rike. Alla de, den brokiga skaran av dem som upplevt nöden, följer Jesus. Den anspråkslöse konungen, den vapenlöse. Den orädde. Som vågar möta såväl lidandet som ondskan. Men som bekämpar den med godhet, kärlek, nåd och förlåtelsen.

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

I fredags var nöden påtaglig i Stockholm. Nåden också.
Många grät. Många tröstade.
Många var rädda. Många var modiga.
Många behövde hjälp. Många hjälpte.
Trots allt, trots all sorg.. så är det otroligt hoppfyllt!

Det är ingen lätt värld vi lever i. Så mycket ondska, krig, terror, hot, svält… det är lätt att bli rädd… att bli avtrubbad. Att tänk nu är det dags att bry sig om sig själv. Då vinner ondskan mar i världen. Viktigt att ändå bry oss. Viktigt med ett trotsigt hopp om att det går!

Den här tiden, de här människorna, det här folket behöver en ny kung. En ny kung som kliver in i vår nöd, vår sorg och vår vanmakt. Som ger oss ett trotsligt hopp om att det goda segrar till slut. Som delar vårt lidande och som vandrar vår golgata vandring med oss. Vi behöver kungen som ger ss mod att möta odskan, vapenlösa. Som Som visar oss vägen igenom död till liv. som kommer med fred och försoning, där hat och fruktan råden. Vi, Vår tid, vårt samhälle, vi – Vi behöver Jesus!

I fredags fylldes hela facebook av svenska flaggor. För att visa stöd o solidaritet. Eifeltornet lyste i Sveriges färger. Det är fint men jag blir alltid lite nervös för flaggor och ett starkt vi… bara det inte betyder att andra stängs ute? Men när jag såg alla flaggorna påmindes jag.. att däri ligger redan svaret… svaret på hur vi möter den förtvivlan, den vanmakt och det hat som drabbar oss. Hur vi hittar nåd och förlåtelse mitt i nöden. Hur vi hittar ett trotsigt hopp mitt i allt. Där finns korsets tecken. Tecknet för att det onda kan besegras. Tecknet för att livet vinner över döden. Ljuset vinner över mörkret. Där finns korsets tecken som påminner om att vi har vårt hopp i Jesus!