Idag har jag haft begravning. Som en av bibeltexterna valde jag psalm 121. Den om att vandra i Guds skugga. Jag älskar den.
Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.
Han låter inte din fot slinta,
han vakar ständigt över dina steg.
Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.
Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.
Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.
På många vis är bilderna i Bibeln svåra att förstå. Det är liksom så många lager som ska översättas.
Någon har upplevt något.
Någon tänker att det var Gud.
Någon vill berätta om det för andra.
Någon sätter ord på det oförklarliga.
Många berättar vidare.
Någon skriver ner.
Det går lång tid.
Man läser på ett annat språk.
I en annan tid.
I ett annat land.
Med andra erfarenheter.
Och jämför med sitt eget liv.
Och det man tror om Gud.
Många lager. Mycket översättning.
Regntunga skyar. Vartän jag ser.
Just nu strilar vårregnet utanför fönstret. Mobilens väderapp regnar ihärdigt och säger 12 grader. Rummet i halvskymning eftersom en köksrenovering stängt av elen fläckvis. Här längtar ingen efter skugga. Jag längtar efter sol. Och värme. Fast ändå. Jag älskar den.
Jag tänker att skugga är lite varierande. Lång eller kort. Den kan falla framför eller bakom. Enda sättet att veta säkert att man går i Guds skugga. Det måste vara om man håller sig nära. Jag tycker om den tanken. Som att jag smyger mig tätt intill. Och kanske räcker upp till fotknölen.
En annan bra sak med skuggan- är att ljuset faller inte på mig. Inte på oss. Gött för den som inte vågar stå i rampljuset. Och inte vill eller ska ta åt sig äran. Och föresten är rätt trött på att orka allt själv.
Jag lider rätt svårt av tvåårssyndromet. ”Tan fävl”. Har ni hört nån liten människa i två-treårsåldern säga det? Tan fävl. Kan själv.
Görbra tanke. Fast osann.
Man kan inte allt själv när man är två år. Inte när man är 44 heller.
Just nu sitter jag här i regnet och längtar efter skugga. Just nu sitter jag med microvärmt snabbkaffe och längtar efter en spis. Och en lampa.
Och undrar varför jag tänkte:
”Köksrenovering???…..
Tan fävl!!”
Hela köket. Men vi har kaffe!
Det är bra att kunna själv. Det är bra att vilja kunna själv. Det är bra att vilja.
Men ibland är det också väldigt bra att våga luta sig mot Guds smalben där i skuggan av manteln.
För ska man läsa psalm 121 noga. Och dra den hela vägen från en tidigare herdepojke, numera rådvill kung som lyckas köra ihop det å det grövsta på relationsfronten….
Till en grymt enveten kan-självare till bloggarpräst som i ett ögonblick av hybris delmolerat det fula sjuttiotalsköket….
Ja, då läser man många rader om vad Gud kan och gör. Och en enda rad om vad vi människor kan, får och bör göra. Vandra i Guds skugga. Hålla sig nära. Och luta sig mot.
Sak samma för ensammorsan K nu och otrogenkungen David då.
Med riklig fantasi kan man här ovan se en porslinsho.
Inte vet jag om Gud är bra på att dra el och lägga golv. Men alldeles säkert på att ge ny kraft. Peppa när det behövs. Och påminna om att ibland är det bättre att be om hjälp.
Än ”tan fävl”.
Frid och skugga, vänner!
Lämna ett svar