Igår morse vräkte regnet ner. Jag vaknade av att det verkligen hamrade mot takpannorna. Lite typiskt kändes det, eftersom jag och hela personalen skulle gå tillsammans på pilgrimsvandring. Vandra som i utomhus. Vi hade kanske glömt att nämna det för högste, högste chefen. Nu gällde det att ladda upp sig med den gamla hurtiga ordspråket som fanns knypplat broderat och pärlat på varje dagisvägg – ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.” Jag packade kaffe, ett glatt humör och gladde mig åt de föredömligt låga pollennivåerna!
Det blev en fantastisk dag! Att bara gå och gå, det är något befriande i det. Man kan gå själv. Gå med någon. Gå med Gud. Småprata eller vara tyst. Jag hann igenom stadierna gå tyst och förundras över naturen, gå tyst och betänka hur svettig jag skulle vara när jag tog av regnstället, dela ärlig och fin berättelse om hur man ser den röda tråden bakåt i sitt liv men inte framåt. Skrattat mig till kramp över så låga skämt att dom faller under bloggens lägsta kant, höra historien om Isak Been och champangeinsamlingen och beskåda Gustav V:s broderade bonad. En lyckad dag – det förstår var och en!
Jag tog också en del bilder. För mitt emellan frågan om ”bästa fettet för en vandringskänga” eller ”glädjeämnen och svårigheter med brevvänner” såg jag små underverk. En bild här och där som jag ville spara för att dela med er. För att den liksom pratade med mig. Här kommer dom.
När man rätt som det är mitt ut i ingenstans får syn på en sån här liten blomma blir jag rätt ödmjuk. Så skör och så stark. skapad med den allra största precision av en fantastisk konstnär. Dessutom slösande vackert. Hur länge stod den där och blommade? Hur många han se den? Vilken omsorg att sätta så mycket vackert till världen – bara ifall någon skulle gå förbi och upptäcka den.
Mossbelupen. Ett av mina favoritord. Gamla träd ibland gamla stockar. Översköljda av grön mjuk matta av mossa. Till och med ett gammalt träd kan länge efter det att det slutat växa och leva ändå bära livet i mossan. det är nåt fint med det. Jag tänkte på min farmor. Hon har varit borta länge. Men jag tänker på henne ofta och hennes klokskap och värme kan bära ännu. Långt efter det att hon gått över den gräns vi kallar döden.
Här satt vi och fikade. I lä. För en öbo som jag är lä nåt av det finaste som finns. Det behöver man på många sätt i livet. Ingen orkar stå i blåsten och stormen jämt. Vi behöver alla en sjöbod att kura bakom. mentalt. Nån att sitta bredvid. En trygg och lugn plats att vila på. Stormar det i ditt liv? Ta öbo-prästens råd på allvar. Sök lä!
Här slutade vi vandringen. I Särö kyrka. Så många rumpor som suttit på de bänkarna genom åren. Så många blickar som sökt sig mot korset och sett ljuset stråla genom fönstren. Så många böner som suckats här inne. Av tacksamhet. Av sorg. Böner om hjälp, om hopp, i tro, av kärlek. Det är coolt med kyrkan att vi är så många tillsammans och att den står förberedd och bara väntar – nästan som blomman vid vägkanten. Ifall nån kommer. Och att de gamla bänkarna där så många suttit bär på nytt.
Det var mycket lera på vägen.Det blir så när det regnat länge.
Både i naturen och i livet.
Men i varje regnpöl – speglades himlen.
Gå med Gud som hör när hjärtan ropar.
Gå med Gud som fäster sig därvid.
Gå med Gud som stöder den som vacklar, rätar krökta ryggar stillar hunger i rätt tid.
Gå i frid, gå i frid, gå i frid.
(psalm 826 vers 3)
Lämna ett svar