Nej, tiden läker inga sår. Eller – läker och läker… blodflödet som bara pumpat ut hjärtat när allt brustit… visst stillas det. Men ändå.
Idag är en svår dag. Ännu en gång. Det är 18 år sedan idag. 18 år sedan jag förlorade mitt andra barn. Jag hann få en rejäl mage. Hann se ett litet bultande hjärta på ultraljud. Hann börja älska. Hann köpa kläder. Hann drömma om ett fjuniga huvud mot mitt bröst, om första skoldagen, om studentutspring, en ljusnande framtid och om barnbarn. Det går fort. Att hitta så mycket kärlek så det räcker ett långt liv. Fast livet den gången blev oändligt kort och tog slut flera månader innan det var dags att födas. Så kan det bli, sa läkaren.
Jag är en fembarnsmamma som har två barn att leva med och ta hand om. De två är högt älskade och källa till oändlig tacksamhet. Och ändå finns där mitt i glädjen ett stråk av sorg som man sällan talar om.
Det är svårt med sorgen som finns kvar. Det är också svårt att vara ensam om den. Och ensam om att anse sig ha något att sörja.
För i hjärtat finns ett svart hål. Ett slukhål av sorg. Den som förlorat någon som betydde mycket- eller allt- vet vad jag talar om. Och nej, det svarta sorgehålet läker inte av tiden.
Tomrummet finns kvar. Men runt om är det som att hjärtat började växa till. Bli större. Och återigen rymma glädjen. Kanske är det därför människor med många sorger också har stora hjärtan. Och nog är det så att ärren och de halvläkta såren märks. Andra känner dem. De öppnar upp för att man ska våga dela sitt eget mörker.
Nog önskar man bara att det fanns enkla genvägar, en kurs att gå eller en bok att läsa…. som kunde ge stora hjärtan, nycklar till att dela mörkret, och ett mod att våga kännas vid.
För har man varit där vet man att det inget finns att säga. Inga kloka meningar som gör allt bra. Men att det betyder mycket om man bara vågar finnas med. Kännas vid det svåra. Och för att möta en människa som bär ett svart mörker av sorg eller strimmor- så krävs mod.
Men jag önskar att vi alla kunde våga vara en smula modigare. Våga kännas vid både vår egen och den andres sorg. Den finns ju i våra liv för att kärleken -och livet- finns där.
Innan livet ens har börjat
Har du burit det till slut
Innan döden slutit in mig
Har du öppnar vägen ut
Innan innan innanför
Bor du i mitt hjärta
(Psalm 899)
Här fick nu den sorgsna delen av hjärtat lite plats. Tack om du tog dig kraften att läsa ända hit. Nu ropar det från nedervåningen: en fråga om ”nån” kan komma med mat. Har ”nån” köpt glass? Och kan ”nån” skjutsa till kompisar sen.
Just idag är jag lite sorgsen.
Men också oändligt tacksam över att få vara ”nån”. Åt nån.
Kram
Lämna ett svar