Barnen skulle ha luciatåg på dagis. Tidig morgon. Mörkt ute. Nya batterier i kamera och luciakronan. Som sitter på sne utanpå vintermössan. Förväntan och kaffedoft i luften. Strukna vita linnen som vi försöker hålla högt över snöslasket. I hallen möter vi en superhjälte! En polistomtebatman. Med polistshirt, slängkappa och tomteluva. När man är tre år kan man vara alla superhjältar man vill. Samtidigt. Även om nån opedagogisk personal muttrar om traditionell klädsel. Då är man dessutom en superhjälte som vågar va på tvärs! Idag har jag predikat om olika nådegåvor. Att vi människor alla är olika. Och att vi fått en massa bra förutsättningar, talanger omständigheter och sånt vi gillar. De flesta av oss är bra på att hålla med om att alla människor har gåvor. De flesta tycker att det är bra att vi är olika. Men vi är också ganska många som tycker att det gäller för andra men inte så mycket för en själv. När det kommer till mig tänker jag kanske: "nämen inte ska väl jag…" eller "men jag kan ju inget särskilt". Och det är ju synd att man tänker så. För att det inte är sant. Och för att om man tänker så… då fattas din nådegåva, din pusselbit i den stora helheten som är Guds plan för världen. Det är som att få en present. Men inte packa upp den. I Bibeln står det att barnen kan lära oss mycket om oss själva. Och om Gud. Den treårige polistomtebatman kan det definitivt. För barnet är det självklart att man kan va en superhjälte om man vill. Det kan vi som är lite vuxnare lära oss av. Vad är dun superkraft? Kanske att du är bra på att lyssna? Eller trösta? Att bjuda med den ensamme? Eller fixa fika? Att tänka stora planer? Eller att vara här och nu? Oavsett- din nådegåva kan du använda för andra människors skull. För Guds skull. Till att sprida kärlek i världen. För att vi ska kunna göra det måste vi hjälpas åt. Och vara olika. Som ett hockeylag ungefär. En hockeytränare får välja sex spelare i taget att ha på isen. Ingen väljer sex stycken målvakter. Eller sex högerhänta forwards. Spelarna behöver vara olika och kunna olika saker för att hjälpas åt. Det är tom så att de olika spelarna inte klarar sig lika bra utan tränare… eller skridskosliparen. Ja, tom den tämligen otränade hockeymorsan som lagar middag och kör till träningen fyller en pusselbit. 😉 Det är ju så självklart när det kommer till hockey. Att inte alla ska va målvakter. Klart att Gud är klokare än aldrig så många västsvenska juniorlagstränare. Det säger ju sig självt. Därför är vi olika. Men lika viktiga. För att passa ihop. Och hjälpas åt. Med att sprida kärlek i världen. Och innanför den vuxenblyga jantelagomsvensken är vi alla superhjältar. Kan vi alla vara polistomtebatman. Om vi vill. Glöm inte det!
Kommentera det här inlägget