Församling är … som en manskör på bussresa


Hur roligt kan man ha med en manskör i Dresden?
Hur roligt som helst om ni frågar mig!

Vi har tagit en buss till Wittenberg i Luthers fotspår och via Leipzig till Dresden.

Manskören Gubbröra med fruar och en del kollegor. Och så fick jag hänga med! Tänka sig sån lyx!

Vi har besökt kyrkor, dragit vitsar, käkat middag och skrattat!

Vi har haft andakter, gudstjänster, församlingsövetläggningar och talat om tro och liv. Vi har ätit glass, druckit kaffe, suttit i solen och spontandansat till dragspel!

Och vart man vänt sig så har en strålande glad människa ståt och lett. Och sagt: så bra vi har det!

Och det är helt sant.

Vi är på en församlingsresa. När man beskriver vad vi gjort och visar bilder så skulle det kunna låta som en församlingsRESA. Med BEtoning på resan.
Men man kan lika gärna lyfta alla samtal, allt vi delat, allt vi fått av männnsklig värme och strimlor av ljus från det gudomliga… då blir det tydligt att egentligen är vi på en FÖRSAMLINGSresa.

Vi är en del av en församling. Vi åker för att möta en vänförsamling i Dresden. Men vi är också en församling. Medan vi reser.

I de första kristna församlingarna delade man allt. Man åt tillsammans. Delade mycket tid. Viktiga samtal om livet och tron. Man samlades kring måltiden för att dela. Man sjöng lovsånger i glädje och tröstade varandra. Ingav varandra hopp och mod för att vara människa!
Hela tiden med Gud som en röd tråd igenom. Som mittpunkten att samlas kring.

Det gör vi med. Vi äter och dricker och pratar. Delar ljuvt och lett. Jobbiga skavsår, borttappade fruar och lyckade sånginsatser! Och även hos oss är Gud den röda tråden. Den mittpunkt som vi samlas kring. För att vi åker i kyrkans regi, även om vi är lite olika vana vid kyrkans miljö. För att vi ständigt påminns om Luther och hans vilja att förändra kyrkan så den svarade mot människors behov. För att var och en skulle kunna närma sig Gud. Och för att nåden skulle bli större än nöden.
Vi har Gud i centrum för att det är Gud och Guds församling som är hela anledningen till att vi sjunger i kören, reser tillsammans och reser just till vännerna i Dresden.

Nyfunnen vän!

 

 

 

 

 

 

 

I går stod vi i tidig morgonkyla vid den sönderbomade kyrkan. I grus och smulor av det som en gång varit en pampig helgedom åt Gud. Söndertrasad av andra världskriget. Lämnad åt sitt öde av DDRregimen. Det är en solig morgon men strålarna räcker inte ner på den pyttelilla betonggården där vi står mellan höga murar. Men himlen välver sig högt över oss. Precis som överallt, var man än är. Det är dessutom Yom Kippur. Försoningsdagen.

Det blir en så stark bild. Av församlingen. Av himlen. Vi är en församling av blandade människor som är på resa. Genom livet. I med och motgångar. Vi delar en bit av vägen- lång eller kort. Det är så Gud vill att vi ska vara kyrka i världen.

Och var vi än är, vilka vi än är.

Rakt ovanför oss finns himlen.

2 kommentarer

Annika Lindman säger
2 oktober 2017 – 09:23

Hej! Så roligt att ni har kvar vänförsamlingen i Dresden . För ca 25 år sedan jobbade jag som diakon i Släp och bad för Zionsgemeinde i Dresden och församlingen i Türi varje söndag. Då var det fortfarande öst och jag fick aldrig tillfälle att åka dit. Till jul varje år kom det en Stolle som gåva.

mittlivsomprast svarar
16 december 2017 – 05:48

Så fint att höra! För mig var det en ny – men omedelbar – vänskap! En höjdpunkt var att stå tillsammans och sjunga ”Lågorna är många”!

Anita Stolpe säger
3 oktober 2017 – 10:15

Härligt att läsa om Dresdenresan!
Tack för detta!
Tillsammans. Blir. Vi. Till !

Välkomna hem! Vi längtar efter er!

mittlivsomprast svarar
16 december 2017 – 05:48

Ja, sannerligen! Nu är vi hemma igen – uppfyllda och påfyllda! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *