Metoo. Jag med. Den här veckan har sociala medier fyllt med bilder hashtaggar och berättelser. Kvinnor, flickor som berättar och händelser som man helst velat slippa vara med om. Berättelser man inte vågat dela och som ingen velat lyssna på. Om män som tagit sig friheter utan att skämmas. Om tjejer som utnyttjats, stått ut. Och skämts.
Metoo. Jag med. En av de minsta händelserna som ändå går att dela ii det här sammanhanget var när jag var 22, läste litteraturvetenskap och skulle få reda på ett tenta resultat. Den oerhört begåvade och framgångsrike universitetsläraren, med stor pondus stängde dörren och log. Klev alldeles för nära. Och började fingra på mitt halsband. Och ess omgivning. Berömde både halsbandet och mig. Helt oprofessionellt naturligtvis. Jag sa inget. Gick därifrån. Och skämde. När jag skriver den här predikan sitter jag hemma i soffan och inser att läroboken han skrev fortfarande står i bokhyllan. Böcker är det bästa jag vet. Ändå reser jag mig, tar boken och slänger den bland kladdiga sopor. En senkommen men ärlig protest.
Det här är såklart i sig en väldigt viktig fråga som hela samhället måste lyfta. Vi i kyrkan också.
Idag skulle jag predika om en lam man som hissas ner genom taket sv sina vänner, mitt för Jesu fötter. Och som får sina synder förlåtna. (Mark. 2:1-12) några ifrågasätter det som händer och Jesus svarar med att dessutom upprätta mannen så att han kan gå därifrån.
Det här är en berättelse om synd och skuld, om skam och upprättelse. Och vet ni jag har verkligen längtat efter att det ska komma en bra söndag när det blir anledning att prata om synden! ”En rejäl predikan om synd, Katarina, ”har jag tänkt för mig själv. ”Tänk vad roligt det skulle va?!” Eller ja, inte roligt kanske – men viktigt. För synd och skuld och skam och förlåtelse hänger ihop. Det vet vi alla. Men eftersom det är så svårt och prata om är det också svårt att reda isär, lätt att blanda ihop. Och de kan göra stor skada.
Synd – mot gud eller människor. Som skadar relationen. Den andre.
Skuld – kan man känna för det man gjort. Rättmätigt eller inte.
Skam – känner man för den man är. Eller det man råkat ut för.
Förlåtelse – kan man ge och få för en synd som begåtts. En skuld man erkänner. Men förlåtelse, hjälper inte mot skam.
För om jag känner skam för att jag blivit utsatt för ett övergrepp, för att jag är fattig, för att ingen älskar mig, för att man växer upp i en dyfunktionell familj… det kan jag ju inte be om förlåtelse för. Det som har med skam att göra det måste man få upprättelse kring.
Jesus säger i berättelsen : ”dina synder är förlåtna.”En positiv utsaga som borde leda till stor glädje. Men som bara skapar förvirring och nya frågetecken. ”Jaså han har syndat minsann.” ” Med vad då månntro” ”Vänta nu – hädelse!” ”Bara gud kan förlåta?”
För att inte tala om alla dom som genom historien läst den här berättelsen för snabbt och hoppat över bitar. Jesus förlåter synder och sen kan han gå. Och dragit slutsatsen att helande och skuldfri hänger ihop?
Fariséerna står i hörnet och surar. Det är lått att raljera över dom för det brukar dom göra, så fort Jesus gör nåt bra. Då surar fariséerna och pekar på detaljer. En klok människa jag känner sa så här: ”man får tänka – dom hade inte ljus över det!” Nä precis, dom ser nåt fantastisk mitt framför nosen, men blandar ihop perspektiven. Det gör vi alla bland. Både när det gäller andra och oss själva.
Det är lätt att vi människor slinker i diket. Oönskade händelser drabbar. Livet blir svårt. Antingen lägger vi det på andra. Allt är andras fel.
Eller på oss själva. Allt är mitt fel.
Ofta ligger väl sanningen mitt emellan. En del saker i mitt liv kan jag hjälpa men inte allt. En del saker har drabbat mig och är andras fel men inte allt. Vägen mitt emellan dikena.
Vi måste säga nåt om vännerna också – det är dom som står för tron och som hjälper och som hänger ihop med dagens tema. Tron kraft.
Dom har inga garantier när dom går hem till sin vän och hämtar honom på bår… inte när dom bär honom genom staden eller tränger sig fram på gatan utan för huset. Och framförallt inte när dom gör sönder taket och hissar ner honom, mitt framför Jesus. Dom handlar i tro. Inte ens för sin egen skull utan för sin vän. En sån vän behöver vi alla. Vänner som tror och hoppas och hjälper när vi inte kan själva.
Undret har inget med synderna att göra – det är en bekräftelse på vilken förmåga Jesus har- bara en bonus. För att sprida lite ljus över situationen liksom. Och det funkar. Och det betyder mycket för mannen.
Undret, upprättelsen, att räta upp honom i rent bokstavlig bemärkelse har med skammen att göra. Inte med synderna. Det är att kraftfullt visa vilken makt Jesus har. Men det är också, kanske framför allt en upprättelse för den tidigare lame mannen. Om någon nånsin tittat snett på honom. Allt vad han känt skam inför i ett samhälle som dessvärre såg ner på sjukdom och svaghet och tom kunde göra en koppling mellan den och Guds uteblivna välsignelse.
Jesus ställer sig på mannens sida:
Om någon någonsin tittat snett på dig innan.
No more – Gud själv har upprättat dig…
Om någon fortsätter att titta snett och tror att dina synder är för stora för att förlåtas
No more – Gud själv har upprättat dig…
Om du själv känt skam – för synderna eller nåt annat –
No more – Gud själv har upprättat dig…
Hädanefter varje steg du tar som en upprättad människa, fri och förlåten, varje steg blir ett vittnesbörd om Guds förlåtelse, om Guds kärlek och om Guds vilja att upprätta varje människa.
Därför handlar den berättelsen om både synd och skam. Och handlar om oss idag.
Att utsätta någon för en kränkning eller ett övergrepp. DET är en synd. För det kan man känna skuld. Och be om Guds och människors förlåtelse.
Att bli utsatt för en kränkning eller ett övergrepp är ingen synd. Och för det ska man inte behöva känna skuld. Men mängder av offer talar om den skam man ändå känner. Jag också. #Metoo. För skammen ska man inte be om förlåtelse. Men om upprättelse, i sina egna ögon. Det kan Gud och människor hjälpa till med.
Låt oss inte höra till dem som står inne i skuggan och mörkret borta vid hörnet och ropar invändningar… den här veckan har så mycket dragits fram i ljuset – låt oss sälla oss till dem som deltar i upprättelsen. Och till varje utsatt människa, till varje människa som virat skammens tjocka våta filt om sitt inre barn – säga: ”det är inte ditt fel!” Du behöver inte skämmas. Du är fri och upprättad. De är Guds älskade barn, du kan gå rakryggad genom livet. Mannen behövde sina vänner för att nå fram till både förlåtelsen och uprrättelsen. Det behöver vi också. Och det är viktigt för oss att stå upp för varandra. Att inte skuldbelägg och peka finger.
Och kanske sitter du just nu och funderar över händelser och personer i ditt eget liv. Kanske har den senaste veckans händelser – eller den här texten- väckt jobbiga tankar och minnen, kanske bär du just nu en känsla av skuld eller skam.
Även om ingen av oss kommit in genom taket idag så har vi precis samma läge som mannen i berättelsen. Vi är här inför Guds ansikte.
Till dig som känner skuld över synder du begått – Gud kan förlåta dig. Idag.
Till dig som känner skam över synder som andra har begått mot dig – Gud kan upprätta dig. Idag.
Så kan vi alla gå härifrån, berörda av underverket som är Guds överflödande nåd och kärlek. Fria, förlåtna och upprättade.
Lämna ett svar