Om att döma varandra och om att gå i korviga kalasstrumpbyxor

När jag var liten var det bästa jag visste att klä ut mig och fantisera att jag var någon annan. Det finns stora fördelar med den bakgrunden då man är präst!

Lusten att klä ut sig passar bra för prästens udda kläder! Tänk vad roligt för en som älskar sånt att klä sig i alba (vit prästklänning) och stola (färgglad halsduk) eller fin mässhake! Jag känner mig lite som en superhjälte med den tjusiga capen på!

Det är också bra om man inte är blyg när man åker spårvagn med prästkrage! Om ni visste vad folk tittar! Många vill prata och fråga. Jag tycker bara det är trevligt! Men det finns ett plagg som hör till prästutstyrseln som jag verkligen avskyr. Svarta nylonstrumpbyxor! Vilken illvillig person har konstruerat dem? De är som gjorda för att klia, hasa ner och korva sig. På 70-talet sprang vi med kalasstrumpbyxor korvande kring vaderna. Ju mer vi lekte desto längre blev de tomma fötterna som stack ut framför tårna. Det är lite så nu med, fast jag försöker anlägga en seriös vuxen min samtidigt!
Lusten och förmågan att sätta sig in i någon annans liv är viktigare. Men inte bara för präster. Vi har så lätt att bedöma och döma varandra. Från utsidan och med få fakta. Utan att veta vad en människa bär inom sig och kämpar med. Med lite fantasi kan man tänka – det kunde varit jag!
Det finns ett uttryck – döm ingen innan du gått en mil i hans skor.
Det finns en sång – ”kom å gå en mil i mina mockasiner, innan du bedömer vem jag är”.
Det finns ett bibelställe – ”Döm inte!”, säger Jesus. Klart och tydligt, omöjligt att missförstå.
Att dela en annan människas livsvandring en bit är en bra tanke för att förstå och inte döma. Men om klädesplagg ska få symbolisera livsvillkoren, då är det inte de mjuka sköna mockasinerna eller de anständiga och stadiga skorna, vi behöver dela. Det är sånt i livet som skaver och kliar, det som halkat på sned och där det gått maskor omöjliga att reparera.
Kom och gå en mil i mina nedhasade, kliande och korviga strumpbyxor. Jag kan gå i dina. Sen kan vi tala om livet. Och ingen kommer döma den andre.