Kärlek till alla oss som ingen älskar


Idag är det alla hjärtans dag. Dåligt namn på den, tycker jag. För nä, den gäller ju inte alla. Vi är många som inte har någon att älska. Ingen som vill krama mig och säga de där efterlängtade och livsnödvändiga orden. ”Jag älskar dig”. Nu skriver jag inte detta för att få massa sympatier eller vältra mig i självömkan (jo, lite..) utan för att vi är många!

40% av alla hushåll i Sverige är hushåll med en ensam vuxen. 1,5 miljoner. Det är högst andel ensamma i världen. Visst, det finns säkert de som valt ensamheten och som är nöjda – men kanske inte alla? Och visst finns det måna som lever i en relation – och som känner sig ensamma ändå. Som också hade velat posta något fint och romantiskt som en blivit överraskad med under dagen… när det i själva verket kanske det mest varit skrik och hårda ord bakom fasaden… ja, dom finns också.

Men allt är ju inte kärleksrelationer? Det finns ju annan kärlek också? Jadå. Jag är lycklig och tacksam över två fina barn som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag vet att det är en gåva. Och att det är en gåva som inte alla får.

Men jag vill ändå säga något om den vuxna kärleken. Den har jag fått känna. Jag har gett mycket mer än jag fått ta emot. Men ändå fått mycket. Men kärleken till mig har inte varit så stor att man inte samtidigt kunde håna mig och trycka ner mig… eller kärleken var inte så stor att jag inte med lätthet kunde bytas ut.

Hur är det för dig? Hur ser kärleken ut som du känt och gett? Till vem? Hur ser kärleken ut om du fått ta emot under livet? Vilka villkor har den haft?

Är du ensam just nu kanske du funderat? På varför? Och vad du skulle önska? Det har jag gjort. Och jag vet också precis vad som är mitt ”problem”. Eller ja, det är ju såklart inget problem för mig. Men tydligen för andra. Hade jag varit smalare och mindre smart hade jag haft bättre förutsättningar. Lika så om jag lagt mindre tid på mina barn. Dina anledningar ser kanske helt annorlunda ut. Men inget av det här varken kan eller vill ja ändra på. Men ändå…ändå… bär jag en stor skam över att vara ensam. Över att ingen annan människa tycker att jag är värd att älska.

”Gud älskar dig” – säger varje klämkäck präst. Jag också. Och jag menar det. Men kanske tycker du ibland som jag att det ändå känns lite avlägset? Dessutom lite sad att ingen mer än Gud älskar? En till? Lite mer levande? Hade det varit för mycket begärt? Ändå är det både sant och viktigt. För vet du? Det betyder faktiskt att både du och jag är älskade. Att vi är älskade som vi är. Kanske är det just nu inte någon levande person i lagom ålder och av lämpligt kön som ser att uppskatta det. Men det betyder inte att du inte är värd att älska. Och att du är värd att älskas just som du är utan att du ändrar dig eller anpassar dig.

Om du likasom jag känner skam – låt oss sluta med det.
Om du liksom jag försökt att anpassa sig för att duga och för att vara värd att älska – låt os sluta med det.

Det är det Guds kärlek till oss vill peppa oss till – vi är redan älskade.
Vi är redan värda att älska – i befintligt skick!

Gud vet det, vi kan ta till oss det… och kanske kommer också någon annan att upptäcka det.

Vi slutar skämmas. Och fortsätter hoppas.
Och under tiden – sprid så mycket kärlek till så många du kan idag och alla andra dagar.

Det är både du och jag och alla andra värda!

Kärlek till er, kompisar!

2 kommentarer

Magdalena Ahlberg Larsson säger
14 februari 2018 – 02:12

Som alltid, mitt i prick!
Önskar så att du ska få det du vill ha!

Monica Irene Armatis säger
14 februari 2018 – 07:18

What a talent you have .Love from Uncle LeLe and Auntie M!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.