En av mina platser i världen är en ö vid västerhavet. Där är vinden och havet ständigt närvarande. Där kan vi säga: ”Kom så går vi en promenad och blir genomblåsta!” Genomblåst blir man bäst under vandringar längs saltstänkta klippor i höststorm eller på vindpinade strandängar i vårvindar friska. Det känns bokstavligt som om vinden blåser in genom ena örat och ut genom det andra. Blåser bort bekymmer och oro. Lämnar plats åt nya friska perspektiv. Efter en genomblåst promenad får man alltid fika. Får fylla på med varmt kaffe och livets goda. Det är kraft i vinden.
Ett vindkraftverk producerar ca11 300 MWh per år, vilket räcker för att försörja 2 200 hushåll med el. Det finns närmare 4000 vindkraftverk i Sverige. Att jämföra med dryga 2000 väderkvarnar på bara Öland vid mitten av 1800-talet. Vindens kraft är inget nytt påfund.
Inom kaosteori talar man om fjärilseffekten. Den lilla effekt en fjärils vingslag har på luftmassorna så att en fjärils flykt i Indien skulle kunna orsaka en orkan i Sverige. Små, små förändringar som ger oväntat stor effekt.
Inte undra på att en bra bild för Anden är vind! Vinden som blåser vart den vill! Vinden som inte syns men som kan kännas. Vinden med sin stora kraft. Vinden som skapar energi. Vinden som vi lär känna genom hur den rör vid löven, skapar vågor på haven eller vajar varligt med vitsippans kronblad. Andens vind över världen.
Den heliga Anden är kanske den svåraste gudsbilden att tala om eller att förhålla sig till? Ibland hör man att det är mycket helig ande i de sammanhang som kallas karismatiska. Mindre på andra håll. Men den heliga Ande tillhör inte någon kristen kyrka eller någon falang. Den heliga anden är en del i treenigheten. Och förekommer i alla sammanhang där vi ber och firar gudstjänst i den treenige gudens namn. Guds fortsatta närvaro i sin skapelse. Hjälparen. Den gestalt som möjliggör direkta samtal mellan människa och Gud överallt, samtidigt.
Men det är inte så lätt att känna, att förstå. Det var det inte för Israeliterna under ökenvandringen. Finns Herren ibland oss eller inte? Det var en aktuell fråga då, trots eldstod och manna. Det är en aktuell fråga nu. Men lika viktig som frågan är mitt eget perspektiv. Är jag öppen för att se?
Tänk när Mose gick där i täten genom Röda havet. Det var nog lite olika med perspektiven kan man tro. Jag tänker mig att Mose var förundrad. Men också rädd. Kanske hade han ett lågmält men intensivt samtal med Gud? ”Ok, det här är helt galet Gud. Att du delar vattnet så här? Jag fattar inget! Men svik mig inte nu, du. Om jag leder alla här! Håll kvar vattnet! Snälla, snälla…”
Några gick och tittade upp. Lyfte blicken. Såg vattenmassorna stå som väggar omkring dem. Förstod något av det under de vandrade i. Inte hur det gick till, inte hela poängen. Inte konsekvensen. Men de upptäckte undret. Tänkte: ”Wow!” Några andra gick längre bak. Och tittade ner. Gnällde och grämde sig. Kanske sa de till varandra: ”Alltså den där Mose är väl världens sämsta vandringsledare! Han kan ju inte läsa en karta engång! Vad ÄR det här för en lerig dyngpöl han ska dra oss igenom? Aldrig varigt med om maken! Kolla! Till och med en död fisk längs vägkanten!” Det är så olika med perspektiven. Om vi upptäcker undret eller inte. Det beror inte på mänsklig klokskap. Det är anden som leder oss.
Epistel texten talar om den förvåning som uppstår bland de första då Petrus tal om Kristus också drabbar hedningarna? Som omvänder sig och vill döpas. Jodå, så är det! Vinden blåser vart den vill! Också andens vind. Inte kan vi be om den för att styra den och få den i lagom små portioner… nej, en liten vindpust av Ande bara som drar fram över världen kan orsaka stora konsekvenser. Det gäller att hänga med! Att vara beredd – på att bli förvånad och överraskad över storheten och kraften med vilken Gud ännu verkar i sin skapelse.
Men nu är vi i pingstid. I hänryckningens tid. Jesus säger att ingen egentligen kan skapa sin egen tro. Ingen kan närma sig Gud – det är Gud som drar oss till sig. Med det tydligt uttalade målet att alla ska bli hans lärjungar. Alla Guds älskade barn. Genom att Gud låter sin andes vind blåsa över världen.
Så låt vår kyrka på nytt fyllas av Andens vid denna pingst. Låt oss bli sådär härligt genomblåsta att oro och stress blåser bort och vi kan fyllas av lugn och av det goda. Låt oss tillsammans lyfta blicken från vår egen vardags leriga vandring för att se det under vi ständigt vandrar omkring i. Låt vår kyrka, vår gudstjänst, vår predikan, vår bön bli vindkraftverk! Som tar vara på den kraft det finns i den helige andes närvaro. Och låt våra böner, vår lovsång, våra handlingar i kärlek vara som fjärilens vingslag. En liten blygsam handling som startar en kedjereaktion. Som låter kärleken blåsa med andens vind över världen – och göra skillnad!
Frid vänner!
/Katarina Johansson
Lämna ett svar