Pappret e slut!

om fyllda kyrkor, kärlek och minnen - och om hjälparen som kommer


”Pappret e slut!” Och där sitter man bokstavligt talat på pottkanten. Med en liten, liten remsa toapapper i handen. Det sista som fanns kvar. Snurrar uppgivet på tom pappersrulle. Inser att man har skägget i brevlådan. Får klara sig.

Men! Ingen situation så mörk att det inte går att se något gott med den! Ljuset i tunneln. Löken på laxen och grädden på moset i den här historien handlar om alla de gäster som passerat. Som varit så välkomna. Bidragit till så fina stunder, skapat minnen tillsammans. Som också – den ena efter den andra – om än långt ifrån alla, tagit en sväng till hemlighuset.

När man som jag jobbar som präst får man god inblick i kyrkans arbete. Men också höra många tankar om kyrkan, det mannen på gatan och mamman på föräldramötet tycker och tänker och tror att de vet. En sån sak är att vi lever i ett sekulariserat samhälle. Och att folk inte går så mycket i kyrkan. Kanske att det var mera förr. Men nu har folk slutat.

Den bilden finns och därför vill jag berätta att vi tog slut på papper i helgen. På lördag hade jag och musikern Maria tillsammans tre vigslar efter varandra. Kyrkan full alla tre gångerna. Mycket fint, mycket kärlek, mycket glädjetårar. Kärlekens band knöts, de lovade varandra sitt liv och sin kärlek och vi bad tillsammans om Guds omsorg över dem och deras hem. Alla fick dessutom rätt musik, rätt psalmer och inte minst rätt partner! Precis som de valt från början! Säga vad man vill om Svenska kyrkan men knussliga är vi inte! Vi vill gärna vara tillmötesgående!

 


Framåt sjutiden kunde vi åka hem nöjda… och klockan tio på söndag var jag på plats igen. Då hade vi redan 8 personer i kyrkan som höll på att förbereda. Musiker, vaktmästare, förebedjare, kyrkvärd, textläsare, söndagsskollärare och fikaansvarig. Så fyllde vi kyrkan igen. Nu fick även livets allvar ta plats. Temat var ”hjälparen kommer”, söndagen före pingst. Det sköra i livet fick ta plats, jag berättade om de vakuum som i tiden som uppstår då krisen landat och hjälpen ännu inte kommit. För lärjungarna var det tio dagar mellan Jesus upptagande till himlen och innan den helige ande, hjälparen, kom. ”Tätt med helger i maj!” kan vi tycka. Men för dem, då. Tio dagar i ovisshet och väntan. Det kostar på. Det blev en fin stund. När barnen kom från söndagsskolan satte de ballonger i alla bänkar. Röda hjärtan med texten ”alltid älskad”! Vem blir inte glad över en röd ballong?! Och kyrkan var full igen.

När vi samtalade efteråt vid kaffet började dopgästerna droppa in. Två ljuvliga storebrorsor hjälpte mig att förbereda och passade på att klättra i predikstolen och kolla sakristian. Tråkiga vita klänningar på lång rad, tänkte de nog… ”Att du inte tar den här guldmanteln istället?! Föreslog 6 åringen och vinkade lite med korkåpan. Ja, jag är ju inte den som är den. Klart jag tar kåpan! Doptalet får handla om glädjen med syskon – storebrorsorna till glädje och ära! Om att vi är syskon i kyrkan för alla är vi Guds barn. Vi tackar Gud för underverket i ett nytt barn, hjärtan svämmar över av kärlek, ögonen tåras, bilder fotas och minnen skapas. Och kyrkan är full igen.

Fem fulla kyrkor på minder än 24 timmar. Och det var bara den här helgen. I en av församlingens fyra kyrkor. Det hände grejer på fler håll. Och varenda en av dem som kom var efterlängtad, välkommen – och ett Guds älskade barn. Så visst var det värt det! Trots att pappret tog slut! … och förresten: ”när nöden är som störst är hjälpen som närmast”. Bra att veta!

 

Frid!

En kommentar

Florence Sjöbom säger
18 maj 2018 – 10:57

Nu läser vi detta i sena timmen min Sigge och jag.
Du är beundransvärd i alla avseenden.
Du verkat alltid göra RÄTT saker och kommunicerar mycket skickligt med alla på rätt nivå!! ❤️

mittlivsomprast svarar
17 augusti 2018 – 09:14

Åh tack kära vän! Blir varm i hjärtat! /K

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.